Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handlingen från en folksaga. Stycket slog an, men publiken var tydligen
mera intresserad av själva sagan än av satiren, och i de följande
»fiabe» (sagor), som Gozzi skrev, försvann också satiren allt mera,
under det att själva sagan blev huvudsaken, så i Il corvo, Turandotte
och Il ré cervo. Med dessa sagodramer hade man fått en romantik
före romantiken, och det var Gozzis fiabe, Aristophanes’ fantastiska
lustspel och Shakspere, som gåvo Tieck de olika uppslagen till den
nya art av romantiskt drama, som han med en viss rätt kan sägas
hava skapat. Shakspere hade ju utom tragedier, krönikespel och
komedier även skrivit rena sagospel, de tre stycken, med vilka han
avslutade sin skaldebana, Cymbeline, Vintersagan och Stormen, och
såsom ung hade han diktat Midsommarnattsdrömmen. Från alla dessa
tog Tieck intryck, men kanske mest från ett stycke, Pericles, som
sannolikt till det väsentliga författats av en teaterskribent, Wilkins,
och blott överarbetats av Shakspere. I detta drama inledes varje
akt av den gamle medeltidspoeten Gower, vilken uppträder såsom
chorus och berättar de händelser, som åskådaren måste känna för
att kunna följa med dramats gång. Pericles är således en
dramatiserad episk berättelse, till hälften drama, till hälften epos. Denna
sammanblandning av två olika diktarter slog an på Tieck, och för
sina mest bekanta stycken Leben und Tod der heiligen Genoveva
och Kaiser Octavianus tog han upp idéen med en dylik episk chorus.
Från Calderon, vars comedias ofta stå vid sagans gräns, fick han
slutligen förkärleken för den av lyrik fullkomligt mättade
framställningen, och tack vare dessa olika impulser blevo hans sagospel en
förening av epos, drama och lyrik. Tiecks sagospel hava emellertid
en ganska skiftande karaktär. Genoveva är en dramatisering, icke av
någon egentlig folksaga, utan av en medeltida legend, vars katolska
bigotteri Tieck fullkomligt tillegnat sig. Kaiser Octavianus återger
knappast heller någon verklig folksaga, utan dramatiserar en svag och
sen medeltida chanson de geste, Florent et Octavien, vilken
visserligen rör sig med en mängd olika folksagomotiv, men alldeles saknar
en klar och överskådlig handling. En dylik saknas ock i Tiecks
sagospel; ibland är dramat rent episkt berättande, ibland lyriskt, utan
att Tieck har förmåga att sammansmälta dessa partier till någon
enhet. Kaiser Octavianus har dock en fläkt av verklig, medeltida
romantik, och i stil därmed uppträder Die Romanze som Chorus. Av
ännu annan art är Der gestiefelte Kater, som är en litterär satir, en
burlesk, närmast liknande Gozzis första fiaba; så ock Prinz Zerbino
och Die verkehrte Welt. Varken burleskerna eller Genoveva hade
någon betydelse för Atterboms sagospel. Sitt uppslag har han fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
