Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
saknad, som vid en väns grav kan tala både kärlek och sanning.
Sanning — eller vad man för sanning håller, ty väl kan i det
avseendet, under en så förvirrad tid av varandra korsande tänkesätt,
mången stundom frestas (ehuru i bättre mening) till Pilati fråga. Guds
tillhörighet är det sanna; människans är sökandet därefter. Men vad
i Gud är den rena sanningen, motsvaras i människan av den rena
övertygelsen... Din hela bana, så glansrik av en sällsynt snillets och
ärans mångfald, har i ingen hänsikt givit oss ett härligare föredöme.
Ditt sökande var en offerflamma, som outtröttligt steg åt höjden
och som förblev sig, vilka tidsvindar än ville inverka på riktningen,
däri oförändrat lik.» Det var det sista inlägget i skriftväxlingen
mellan de bägge ungdomsvännerna.
Atterboms stora arbete motsvarar inom vår kultur Geijers också
ofullbordade historia. Med detta fick vår vitterhet det verk, varom
Hammarsköld drömt — en vitterhetshistoria, skriven av en stor
och verklig skald, en skald med förmåga att sätta sig in i
andras diktning och sympatiskt bedöma denna. De enskilda delarna
av denna framställning bindas samman av en historisk
uppfattning, som den föregående tiden saknat, och Atterbom har även
sökt att bygga den på ett så rikhaltigt material, som det då
var honom möjligt att framskaffa. I källforskning har väl, helt
naturligt, vår tid gått betydligt om honom; likaså i historisk syn
på utvecklingen. Men i fin, poetisk uppfattning har Atterbom kanske
ännu ej överträffats, ännu mindre i den kärleksfulla blicken på allt
och alla. Då man bedömer arbetet, bör man också erinra sig, att
Atterboms Svenska siare och skalder ej hade ett så uteslutande
vetenskapligt syfte, som ett dylikt arbete i våra dagar har. Han ville
framför allt väcka kärlek till vår äldre vitterhet, och detta förklarar
hans ofta anmärkta brist på noggrannhet i citaten. Han erkänner
själv, fullkomligt öppenhjärtigt, att han förbättrat de dikter, han
anför. Jag har — skriver han — »ej tillåtit mig någon annan ändring
än sådana, som här och där blivit oundvikliga, dels genom
nödvändigheten att förkorta och sammandraga, dels genom en icke mindre
nödvändighet att på ett och annat ställe, som för övrigt kan ännu i
dag läsas med njutning och beundran, bortrödja ett störande ord eller
talesätt, som under en senare tid förvandlats till oförståndligt, platt
eller löjligt.» Den gamle skalden, som förälskat sig i de gestalter,
han skildrade, ville, att läsaren skulle uppfatta dem så, som han själv
uppfattat dem, och därför drog han sig ej heller för att då och då
»förbättra» deras text. Det skedde icke i vetenskaplighetens intresse,
utan i poesiens och i kärlekens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
