Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken / 168 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholmsromantikerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bellmanska sällskapet. Träsnitt efter teckning av C. F. Laurén. Kungl. Biblioteket. (Sign. S. 79.)

Jag har mera utförligt uppehållit mig vid Mollbergs epistlar, med vilka
Dahlgren kan sägas hava debuterat. Ty redan här finna vi honom sådan,
som han ständigt förblev. Hans produktivitet blev mycket stor, men
han tillhörde ej de författare, som utvecklas. På 1820- och 1830-talen
gick han helt upp i ordenssällskapen, i dem tillkommo en stor del av
hans dikter — de nyss refererade kommentarierna över månskenet på
Haga äro antagligen, såsom Karlfeldt förmodat, ett skåltal i en dylik
orden — och vi skola därför för en stund sysselsätta oss med dessa glada
sällskap, som giva oss den Dahlgrenska diktens miljö, ett stycke av
den tidens Stockholmsliv. Det förnämsta, Gröna rutan, som mot slutet
räknade bortåt sextio medlemmar och sammanträdde på Hamburger
Börs eller någon annan restaurang, hade icke något litterärt program,
och författarne voro ej många — Dahlgren, Livijn, Askelöf,
Stiernstolpe och några andra. Alla buro Ordensnamn, ofta hämtade från
de Bellmanska ordenskapitlen, Mollberg, Appelstubbe, magister Gåse
m. m. Sällskapets uppgift var »att skratta åt sådant folk, som i
avvaktan av mycken vishet och stora hemligheter låta sig recipieras i
detta broderskap», vars enda »hemlighet består just uti att vara ingen».
I följd härav lade man särskilt an på de löjliga, i regeln alltid olika
ceremonierna vid receptionerna. Vidare sjöng man, höll tal och
utförde små upptåg såsom vigselakten mellan Mollberg och Mor på
Tuppen, en rättegång mot Mor på Tuppen såsom anklagad för
skörlevnad o. d. Då vi nu läsa dessa skämt, hava vi mycket svårt att
dra på munnen. Den tidens människor hade likväl oerhört roligt åt
dem, och vi hava knappt någon rättighet att för den sakens skull se
ned på dem, ty eftervärlden kommer troligen ej heller att vidare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>