179 (Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholmsromantikerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bestämd litterär ställning intog han knappast, och han skämtade både med Leopold,
med Atterbom och — icke minst — med göterna. Ser man på hans 1827—1829
utgivna Vitterhets-Stycken, synes han av svenska författare hava tagit de starkaste
intrycken från fru Lenngren, från dikter som Kärleken och Dårskapen; av utländska
författare påverkades han mest av Wieland, vars Oberon han översatte (1816) och
som även är förebilden för hans egna skämtsamma verssagor, av vilka Lunkentus
(1824) torde vara den viktigaste, ett slags parodi på Lycksalighetens ö.
Överhuvud hade han sin största betydelse såsom översättare, och en bestående förtjänst
inlade han genom att till svenska överflytta Don Quixote (1818—1819).

Som person var han något i Dahlgrens stil, och Beskow, för vilken han 1802
blev informator, har givit en mycket levande bild av honom: »Man behagade
föreställa sig en ung faun, pudrad i håret, med uppkammad tupé och en liten
stångpiska i nacken, grå frack, röd väst, svavelgula kortbyxor, strumpor och skor,
nattkappa fläktande för vinden, med en kråsnål (som följde honom till döddar) —
man föreställe sig en sådan figur, som oupphörligt skrattade — och man torde
ej finna underligt, om den sjuårige lärjungen begynte skratta med. Vi blevo
genast goda vänner, vilket förhållande fortfor oavbrutet intill Stiernstolpes död.
Oaktat sitt skämtsamma lynne var han en allvarsam lärare, oförtruten i att hålla
lärjungen till boken och uppmärksam på hans framsteg. Av ingen har jag lärt
så mycket som av Stiernstolpe.» Informatorn var då tjugofem år — han var
född 1777 — och vid sidan av sin lärarplats tjänsteman samt steg på denna bana
till förste expeditionssekreterare i krigsexpeditionen; han dog 1831.

Arwidsson.

Mera allvarlig, poetiskt mindre begåvad, men framför allt mera trogen
anhängare av den nya skolan var finnen Adolf Iwar Arwidsson, som var född 1791.
Student blev han 1810 och gjorde två år därefter en kort resa till Stockholm,
där han tyckes hava gjort bekantskap med de nyromantiska publikationerna.
Hemkommen började han nu dikta i denna stil, och 1814 skickade han anonymt in
till Atterbom en sonett, Hoppet, som infördes i Poetisk kalender för 1815; i nästa
års kalender fick han också in ett stycke, Vid en smälthytta, och i 1817 års ett,
Häxan, 1818, 1819, 1820 två och 1821 fyra. Redan 1814 var han en
fullblodsromantiker, en entusiast för Schellings filosofi, utan vilken man ej är i stånd »att
förstå våra nyare litteratörer» och som på ett sublimt sätt bevisade »de föraktade
lärorna om treenigheten, återlösning och försoning». Likaså svärmade Arwidsson
för medeltiden, som var kristenhetens heroiska tidsålder; även av goticismen tog
han starka intryck, och i dikten Kettil Okristen har han mycket tydligt imiterat
Geijers Den siste kämpen. Han skrev vidare dikter på både fornnordiska och
antika versslag, och till sist — och häri ligger väl hans förnämsta insats — vände
han sig till den finska och estniska folkdikten. Egendomligt nog synes det hava
varit Hammarsköld, som i en recension riktade uppmärksamheten åt detta håll.
Arwidsson hade nämligen med några kamrater stiftat en litterär förening i Åbo,
vilken utgav en kalender, Aura, vari Arwidsson sökte verka för sina
nyromantiska idéer. Då Hammarsköld i maj 1817 anmälde kalendern, framhöll han de
unga skaldernas brist på finsk originalitet: »Många läsare hava troligtvis väntat
sig att se de gamla finska myterna här upptagna och använda. Detta har
icke skett. Tvärtom synes här återigen Jomala från sin egen fosterbygd vara
fördriven av Thor, Oden och Frigga.» Några av de unga skalderna hade drivit
götiskheten ända till raseri, och Hammarsköld betvivlade lämpligheten av en dylik
finsk gotomani. Finland var icke längre svenskt, finska litteraturen utgjorde icke
mera en avdelning av den svenska, och han hoppades därför, att den finska

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0227.html

		Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken / 179 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|