Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1841 var det fråga om att invälja Fahlcrantz i Svenska akademien, där han
också intogs, och Tegnér skrev då till Atterbom: »Hade han ingenting skrivit,
så skulle jag ej heller vara däremot. Icke en gång Noachs ark skulle avskräcka
mig. Men på Ansgarius, ett asketiskt och platt poem, kan jag icke vila. Det finns
ej en droppe vigvatten i kastaliska källan. Stycket är ju tydligen ett läsare-, ett
missionspoem, utan kraft, karaktär och versifikation. Avskyvärdare hexametrar,
träaktigare lyrik känner jag icke.» Atterboms opposition mot denna dom var
mycket svag. Jag tycker — svarade han — »att du uppskattar honom för lågt,
men väl torde kunna befaras, att han varken i poesi eller teologi blir något mera
än en spirituell dilettant».
Nicander.
Vida högre i den allmänna opinionen stod Karl August Nicander,
som var bland de flitigare gästerna i Malla Silfverstolpes salong. Vår
tid kan väl icke instämma i den höga uppskattning, som sådana
smakdomare som Tegnér, Törneros och Atterbom hade av Nicander,
men man kan förstå den, ty få unga skalder hava vid det första
framträdandet lagt en så eminent betydande formell begåvning i dagen
som han, och att man då icke insåg, att han i själva verket saknade
utvecklingsmöjligheter — det är lätt förklarligt, ty hans poetiska
diktion var onekligen bländande.
Han föddes 1799 i Strängnäs, där fadern var konrektor, och blev
1817 student. Hans språktalang var redan då högt uppdriven; både
i 1819 och 1820 års kalendrar fick han därför skriva med, och 1819
gav han ut ett särskilt dikthäfte, Sånger af August. Året därpå
framträdde han med en stor tragedi, Runesvärdet, som med alla sina
brister likväl torde vara den förnämsta svenska originaltragedi, som
framkommit sedan Leopolds Virginia (1802), det första försök till ett
rent romantiskt svenskt sorgespel, som utgivits av trycket, och tar
man hänsyn till författarens ungdom — han var blott tjugoett år —
kan man förstå de rika förhoppningar, som knötos till detta poetiska
underbarn. Men över den nivå, till vilken han här så hastigt nått,
kom han knappast. Någon förmåga som dramatiker hade han icke,
och då samtiden trodde detta, misstog den sig grundligt. Hans
begåvning var lyrisk, och icke heller denna gick på djupet. Han kunde
skriva en sällsport vacker och melodisk vers, men några idéer hade
han icke, icke heller någon originell fantasi eller någon rikare känsla.
Det var därför endast hans språkkonst, som utvecklades under de
närmast följande åren. Höjdpunkten i detta fall nådde han med Nya
dikter (1827), som innehåller romanscykeln Kung Enzio och hans mest
berömda dikt Tassos död. Så smekande vackra ottaver hade det
svenska språket — om man frånser Atterbom — förut knappt att
uppvisa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0275.html
