Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Månen 1er i böljans spegel,
Klockan i San Marco slår.
Med min åra såsom segel
Fraktar jag en skön signor.
Vart han far och var han landar,
Veta kärleksgudens andar.
Ingen ann’ det gissa får.
Man märker, huru han nästan berusas, då han lyssnar till klangen
av personernas och orternas italienska namn. San Marco, Albano,
Foscari — redan detta är för Nicander poesi, och stämningen
förhöjes genom pinjer, cypresser, lagrar, månsken, näktergalar o. s. v.
Italien var för honom Felicias ö, och han kände ingen längtan tillbaka
till hyperboreernas rike. En fientlig genius, prosan, jagade honom
tyvärr därifrån. Reskassan tog slut, och nu fick han låna sig medel
att resa hem. I Venedig skrev han ett avsked till Italien, och detta
slutar med en bön: »Italien! Låt mig se dig än en gång.» Denna blev
icke hörd, och i själva verket var Nicanders egentliga liv nu avslutat.
Då han återkom, var han blott trettio år, men redan förbrukad.
Han hade inom dikten sagt, vad han haft att säga, och hädanefter
kunde han blott upprepa sig själv, endast leva i sina minnen. För
livsuppehället fick han kämpa ganska hårt och med dålig framgång,
ty den tiden var det ännu ej lätt för en författare att leva av sin
penna. Skalden blev litteratör. Han utgav Minnen från Södern och
Hesperider, Lejonet i öknen (1838), Syner och röster ur det fördolda
(1838), redigerade för bokförläggaren Adolf Bonnier Pittoreskt
universum, översatte för kungl. teatern Schillers Rövarbandet och Orléanska
Jungfrun, påbörjade själv några skådespel, som dock aldrig blevo
utförda, Beatrice Cenci m. fl., och han kan således ej beskyllas för
litterär lättja. Men dessa skrifter höjde icke hans litterära anseende.
Då ett rum 1837 blev ledigt i Svenska akademien och Nicanders
kandidatur kom på tal, skrev Tegnér till Franzén, att han bett Beskow
sätta »brännvinsprovaren» på Nicander »för att se efter, om han hölle
mera sprit, än som vore anständigt för akademien. Men det lär
tyvärr icke ensamt vara hans diet, utan även hans ekonomiska ställning
à la Lidner, sqid gör, att man ej kan rösta på honom.» Hur
»brännvinsprovet» utföll, är ovisst — i det avseendet förfallen tyckes
Nicander dock ej hava varit — men han var fattig och sjuk samt var
tydligen icke längre presentabel. En tid, från 1834, fick han vistas
hos sin ungdomsvän, friherre Hugo Hamilton på Boo, och hade där
jämförelsevis sorgfritt, men 1837 flyttade han tillbaka till Stockholm,
och där slutade han sina dagar den 7 februari 1839; vid obduktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0282.html
