Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blomstervärlden; sådana stycken äro Blomsterklagan samt i Senare
dikter Vårsolen, Vårfantasi och Höstbetraktelser. Växterna äro »barn
av en platonisk kärlek». På kvällen bekänna de »med gröna tungor»
sin kärlek för varandra. När förgängelsen kommer, skola väl
blommorna sluta sina ögon, slumra in och sova vid modershjärtat, »tills
striden är förbi och livets seger i sång och ljus sig åter uppenbarar».
Då väcker Gud er åter upp ur sömnen.
Han skickar Maj att viska i ert öra,
Att våren blommar ren på höga himlen,
Och att det ock är tid för er att blomma.
Även hans erotiska dikter spira upp ur nyromantikens platonism.
De äro dock icke blott fantasier utan vila på en grund av verklighet.
Under sin tidigare informatorstid hade han blivit förälskad i husets
dotter. Men med hans fattigdom var denna kärlek naturligtvis
fullständigt hopplös, och föremålet för hans böjelse fick aldrig veta denna.
Till Nicander skrev han härom: »Även jag som var ädel dödlig har
vandrat i kärlekens rosengårdar. Det var en skön luft, jag andades
där. I livets flod, från dess blanka spegel, reflekterades strålarna av
himmelens bild. Men kort var mig drömmen. Ödet och naturen
ställde sig i förening i full rustning på kampplatsen emot mig. De
fordrade försakelse. Då blev mig livet bittert. Mitt hjärta frågade:
vi får jag ej älska? Det suckade och mitt öga grät. Då samlade
jag min kraft, ej till strid — det hade varit oädelt — utan till
resignation. Jag underkastade mina önskningar den eviga ordningen,
som bjuder över mina öden. Min kärlek framandades jag i toner.
Men ej som åt en jordisk skönhet frambar jag henne dem. Hennes
bild blev en klenod för mitt hjärta, men min fantasi förhöjde kvinnans
bild till en ängels, och under denna form älskar jag henne ännu.»
Denna karakteristik träffar alldeles in på hans erotiska dikter. Hans
»Laura» är ett väsen, som endast svagt sammanhänger med
verkligheten, och i stället är hon en uppenbarelse från skönhetens eviga rike.
Vitalis skriver, att han resignerat. Det är sant, men blott till hälften.
Han vill resignera, men stunden därpå vill han trotsa, ty trotset och
stoltheten var hans egentliga natur, och resignationen är blott
tillkämpad. I hans diktsamlingar bryta sig därför ständigt dessa
stämningar mot varandra, ödmjukhet, bitterhet över livets njugga gåvor
och uppflammande trots mot ödet. Där detta trots kommer fram, är
han också mest sig själv, så i en av hans mest medryckande dikter,
Den kämpandes sång:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0291.html
