- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken /
233

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsala-romantikerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

allt utom henne. Blott som fri kan människan nitälska för det sköna
och det sanna.»

Det är denna psyke, som ligger bakom Vitalis’ alla hugg åt höger
och vänster på den litterära kampplatsen, hans anfall mot Svenska
akademien, fosforister och göter. Han vill icke vara »drabant», utan
en man för sig. Men humorist var han icke alls — ehuru han så
ansågs — och som satiriker är han knappt lyckad. Kvicka voro
romantikerna icke, och i det fallet hade deras dödsfiende Leopold ett
avgjort övertag. Deras kvickhuvud var Tieck, och det var han, som
avgav mönstret för deras satirer, gjorde det även för Vitalis’. Men
denna litterära satir är både klumpig och småskuren. Det är
»drabanterna», som Vitalis anfaller, särskilt den som poet obetydlige
Sondén, och satiren går ej vidare på djupet, den är personlig och
småsinnad, snarast ett uttryck för Vitalis’ sjukdom och därpå
beroende känslighet. För Atterbom hyste han respekt. I Rustningar till
Ragnarök frågar Lorenzo (Hammarsköld): »Men vilken skall anföra
oss i striden, sedan vår behärskare klenmodigt tagit till fötters?» —
en hänsyftning på Atterboms Fridsrop — och hövdingen figurerar ej
heller i satiren. I dikten Skalderna får Atterbom t. o. m. en ganska
vacker hyllning:

Älskogsstjärnan du är bland diktens odödliga stjärnor.
        Helig du strålar och skön, då du ej skymmes av moln.
Mången oskyldigt förväxlar dig dock med den slemme Saturnus.
        Ögat förvillas så lätt uppå drabanternas mängd.


I samma dikt hyllar han Geijer och Tegnér, i viss mån även
Leopold och Ling. Det var endast »drabanterna», imitatörerna, han ville
åt. Så självständig, som han ville vara, var han dock icke, och
trots olikheten i naturellen har han tagit intryck från Atterbom,
icke blott i hela den romantiska åskådningen utan ock i det dunkel,
de »moln», som han i likhet med andra klandrade hos skalden.
Vitalis’ egen Prolog till Senare dikter är icke så mycket klarare än
Atterboms till Phosphoros och är i varje fall klart fosforistisk. Även
av Geijer tog han starka intryck, och en dikt som Braut Anund kan
nästan betraktas såsom en Geijerimitation. Ännu i en bland de sista
dikter, han skrev, Natursonen, som så förträffligt uttrycker Vitalis’
egen livsåskådning, förekomma strofer, vilka — såsom Böök riktigt
anmärker — lika väl kunna hava stått i Geijers Odalbonden:

En vekling ordar om nödens band;
Jag kläder och föda har,
Och högre vinst av krona och land
Den störste monark ej drar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free