Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höga ståndpunkt sjönko de ned. Den gudomliga inspirationen blev ett
bacchantiskt rus, som likväl uppträdde i den högre entusiasmens gestalt,
såsom äkta dionysisk inspiration. Den Dionysos, som korförerskan i
drömmen tycker sig skåda och som uppmanar henne att mot Orfeus
»lyfta hämndens fruktansvärda thyrs», är icke den verklige utan ett
alster av hennes egen sinnligt uppjagade extas, ty de lägre andliga
makterna kunde enligt Schubert antaga de högres gestalt och språk,
och redan före bekantskapen med Schuberts teosofi hade Stagnelius
varit inne på denna tankegång, då han i Wladimirs dröm låtit Satan
uppträda och tala såsom tsarens avlidne fader. I avslutningen
förklaras också korförerskans dröm på detta sätt. Då Orfeus lugnat
bacchanternas raseri och tillsammans med korförerskan vill offra åt
den verklige Dionysos, stickes hon av en broms, »ett odjur från
Tartaren», och gripes då av samma orgiastiska raseri som förut.
Denna sinnliga yrsel, som icke är detsamma som en ädel dionysisk
livsnjutning, stammar från Tartaren, ej från den ljusa Olympen, där
Apollon och Dionysos vistas vid varandras sida. Bacchanterna
innehåller därför domen över såväl sensualismen i skräckdramerna som
över asketismen i Martyrerna, starkast över den förra, som var hans
sista ytterlighet.
Detta är platonism. Men denna kommer också fram däri, att
Stagnelius fortfarande betraktar sinnevärlden såsom blott ett sken, och i
själva verket ger oss drömmen en trognare bild av den sanna
verkligheten:
En skugga jorden är, ett spöke solen.
En mörk tenarisk dunst, en stygisk dimma,
En rök är allt, vad som vi vakne tänka.
Blott sovande, blott då, när kroppens boja
Av dvalans hand symboliskt redan lossas,
Upplysas vi, o sanning, av ditt ljus
Och i en ny, en skönare natur
Med häpnad bo. O, drömde jag ännu!
Jag såge då, jag visste mycket mera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
