Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Goticismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ville giva förbundet en mera betydande uppgift än att privatim leka
göter.
Iduna.
Geijer beredde sig vid denna tid på att bliva docent i historia och
arbetade med anledning därav i riksarkivet. Samtidigt hade han —
till sin egen överraskning — funnit, att han var skald, och redan den
13 februari 1811 uppläste han i det då ännu ej formellt stiftade
Götiska förbundet sin dikt Den siste kämpen. Sedan följde andra efter,
och den 20 maj väckte han i förbundet ett förslag att utgiva en
tidskrift, genom vilken förbundet i vidare kretsar kunde verka för sitt
syfte. Förslaget mottogs med allmänt bifall — onekligen något
lättsinnigt, ty förbundets ende litteratör var Geijer,[1] och han fick också
ensam fylla det första häftet. I den Anmälan, som inleder detta,
utvecklade han tidskriftens program. Dess namn var »Iduna, en skrift
för den nordiska fornålderns älskare», och den avsåg närmast att vara
— vad vi skulle säga — en antikvarisk tidskrift: något litterärt
program hade den däremot icke. Syftet var att väcka storhetstidens
fornforskning till nytt liv. Det var en tid — heter det — »då
studium av Nordens fornhävder i fäderneslandet begynte bliva ivrigt
idkat och allmänt älskat, och man kan ej komma ihåg den utan att
återkalla minnen, vid vilka ännu varje svenskt hjärta klappar. Det
var den samma tid, då svenska namnet steg till sin högsta ära» —
Kristinas och Karlarnas tidevarv, och dess storhetsprägel
sammanhängde med dess fornforskning: »Varje generation fortplantar sig ej
blott fysiskt utan även moraliskt i en annan; den överlämnar den sina
seder, sina begrepp.... Utan fornforskning kan aldrig någon historia
finnas. Det är dock en bedrövlig sanning, att på de sista femtio åren
det förr så livliga intresset för vår forntid och i allmänhet för
fäderneslandets hävder så avtagit, att man väl ej gör vår närvarande
allmänhet någon orätt, om man säger, att det redan länge ej funnits.»
Det är sant, att den karolinska tiden här gick till överdrifter, att den
sökte härleda våra svenska konungalängder åtminstone från Noak.
Man har skrattat åt de orimligheter, i vilka några av våra äldre
fornforskare förfallit. Men genom den nya tidens historiska kritik äro
dessa vidunderligheter numera ur tiden. »Våra närmaste förfäder
höllo redan på att giva svenska folket en verklig historia. Vi läto
deras arbeten ligga.... Sådana äro till en del de betraktelser, som
ej länge sedan föranlett bildandet av ett sällskap av män, förbundna
genom lika tänkesätt, ehuru ej alla litteratörer.» Uppgiften för detta
[1] Den först invalde ledamoten var Arvid August Afzelius, som var lärare vid
frimurarbarnhusets skola och som man därigenom kände. Men han hade ännu ej skrivit
något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0423.html
