Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Järta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han fortfarande en utpräglat liberal politiker. I det väsentliga
sammanföll nu hans ståndpunkt med Montesquieus, och det var dennes
maktfördelningslära, som han i Memorialet upptog och vidare
utvecklade. Man märker också, vad det var, som särskilt tilltalade
honom hos Montesquieu; det var den historiska uppfattningen, genom
vilken Montesquieu bröt med sin samtids rationalism. Den
maktfördelningslära, till vilken Järta anslöt sig, vilade nämligen på svensk,
historisk erfarenhet — erfarenheten såväl av det monarkiska enväldets
som av riksdagsregeringens vådor — och han håller på den
historiska traditionen. Utskottet — skriver han — har icke föreslagit
»stora och lysande förändringar i vår statsförfattnings åldriga
grundformer. Det har trott, att sådana former icke böra lättsinnigt
omskapas», ty för en nations allmänna rätt och medborgares personliga
frihet »finnes intet stadigare värn än dessa former, omgivna av seklers
helgd och befästade av en allmän nationalkraft, som i dem verkar».
Yttrandet bör uppmärksammas, ty redan här hava vi en antydan om
den riktning, i vilken Järtas politiska åskådning skulle utvecklas. En
dylik sats förklarar Järtas följande anslutning till »den historiska skolan».
I viss mån stod Järta alltid kvar på den ståndpunkt, som angives
av 1809 års konstitution — kanske rent av den ende, som gjorde
det. Ty trots sin djupa historiska bildning ville han aldrig erkänna,
att ett folks politiska utveckling ej kan bindas och hållas tillbaka av
en konstitution, utan att de maktfaktorer, som lagen vill hålla i balans,
mycket snart genom omständigheternas tryck kunna — ofta även
böra — komma i ett annat läge än det, som lagen anvisat. Så gick
det också här. Varken konungen (d. v. s. kronprinsen) eller
riksdagen ville nöja sig med den makt, som grundlagen medgav dem,
och Järta fick bevittna, hurusom hans verk, grundlagen, under den
politiska kampen allt mer och mer trasades sönder. Han slutade
därför som en malcontent, missnöjd med allt och alla. Trots det att
han förmodligen var samtidens bästa huvud, blev hans insats i den
praktiska politiken efter 1809 så gott som ingen. Till en väsentlig
del låg skulden hos honom själv. Han var född till envåldshärskare.
Genom sitt mod och sin överlägsna begåvning skulle han sannolikt
hava blivit en förträfflig sådan. Men däremot var han omöjlig både
som underordnad och såsom partiledare, ty han kunde aldrig offra
det minsta av sin övertygelse. Han fordrade blind underkastelse, och
ville vederbörande ej foga sig efter hans vilja, drog han sig såsom
en vredgad Akhilleus tillbaka till sitt tält. I själva verket var han
därför oppositionsman under hela sitt liv. Han var det under Gustav IV
Adolfs regering, och mycket snart efter revolutionen blev han det ånyo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
