Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ju icke strida mot hans nyss anförda mening. Men han medgiver,
»att det verksammaste medel att göra den känd vore att själv poetiskt
använda den; därför skall även poesien i dessa blad framdeles få allt
mera mytologisk halt». Detta löfte infriades emellertid icke, själv
skrev Geijer ingen mytologisk dikt, och som vi sedan skola se, vände
han sig ganska snart mot den nordiska mytologiens användning i
poesi och bildande konst.
Det viktigaste uppslaget till sin götiska diktning fick Geijer, som sagt,
nog från Oehlenschläger, men dylika impulser mottog han även från en
mängd andra håll, och dessa intryck bryta sig mot varandra, så att
dikterna knappt hava en fullt enhetlig karaktär. Ett mycket starkt
inslag kom från Ossian, och en dikt, Frode och Utha, är blott en
översättning av en Ossianballad. I Manhem hava vi däremot klar
svensk förromantik, ett stycke gustaviansk retorik, där ottavan har
något av alexandrinens takt. Tankarna återfinnas nästan alla i
Gyllenborgs Vinterquäde och i Oxenstiernas Skördarna, och man har
riktigt anmärkt, att dikten på vers återger själva stiftelseurkunden;
den inleder ock Idunahäftet och bör tydligen betraktas såsom en
prolog. I ganska stark motsats till den praktfulla retoriken i Manhem
stå de två konungaporträtten, Gustaf Eriksson och Carl XII, som äro
hållna mera i Geijers kärva stil. Liksom Vikingen och Odalbonden
stå även dessa i ett visst motsatsförhållande till varandra. De söka
skildra tvenne olika götiska härskargestalter, hjälteynglingen och den
åldrige landsfadern. Men uppgiften har knappt lyckats. I ingendera
dikten har Geijer kunnat anslå den folkliga, populära ton, som
uppgiften kräver, och hans Carl den tolfte har aldrig slagit igenom som
Tegnérs Kung Carl den unga hjälte. Den förmåga att vara populär,
som var Tegnérs natur, kunde den filosofiskt lagde Geijer endast i
några lyckliga ögonblick tillegna sig, och han hade icke, varken som
poet eller som historiker, förmågan att skapa några individuella
porträtt. Längre än till typen kom han här icke. Hans två stora
mästerverk bland Idunadikterna äro också typskildringar, Vikingen och
Odalbonden, i vilka han återgivit de två olika lynnesriktningarna hos
forntidens nordbo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
