- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken /
472

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

har till mitt försvar — yttrade han — kunnat framdraga katekesen; och jag drar
därav den slutsatsen, »att svårligen någon andelig auktoritet fordrat den mot mig
anställda rättegång eller därtill givit anledning. Skall jag då anse det nit, som
sig här yttrat, för ett nit, överträffande svenska prästerskapets eget, de kallade
väktarnes över lärans renhet?» Därpå slutade han med en vädjan till svensk
lag: »En känsla må jag vid detta tillfälle få yttra, emedan den av lagen själv är
mig ingiven. Det är första gången, jag känner, vilket lugn, vilken säkerhet det
ger att leva under svensk lag, även åt författaren... Åt en svensk nämnd
överlämnar jag med trygghet att avgöra, om jag för de anklagade satserna kan
fällas, och om en bok, vars resultat är det uttryckligaste erkännande av den kristna
religionens och dess stiftares gudomlighet, en bok, som erkänner med
kristendomen, att huvudsumman av all moral är: älska Gud över allting och din nästa
såsom dig själv
, och — vad som utmärker den — ej blott inskärper, att detta
sinnelag är det riktiga och Gudi behagliga i handling, utan även det enda, som
förer till en mild säkerhet i vetande och tro, om — säger jag — denna bok till
innehåll eller syftning är av den beskaffenhet, att den i ett eller annat avseende
kan hetas förneka den rena evangeliska läran.» Den 10 februari utsågs jury —
som sagt åtta teologer och en jurist — och den 14 avgavs dess yttrande efter
blott en kvarts överläggning; det blev, såsom man kunnat vänta, frikännande.

Att Wetterstedt här ej handlat på eget initiativ, antogs allmänt; bokhandlaren
Wiborg uppgav för Geijer, »att Wetterstedt först funnit skriften otadlig, men
ändrat sig, sedan man fäst hans uppmärksamhet på de sedan åtalade
ställena». Men vilken stod bakom Wetterstedt? Att det icke varit någon teolog, är
tydligt. Även C. P. Hagberg, som var en bland de mera ortodoxa, ogillade
åtalet och skrev till Tegnér, att han icke kunde »förlåta dem, som åtalat hans
bok. Det var högst oklokt. Detta har jag högt sagt, såväl på hovet som i
sällskapskretsarna, där denna sak nu är ett allmänt talämne.» Och Geijers gode
vän, göten Per Lagerhjelm, berättade för honom: »Stockholms präster äro i
allmänhet förtjusta av din bok, vars överensstämmelse med lillkatekesen medgives
och finnes av alla.» Lika litet hade Wetterstedt fått någon påstötning från
hovet. Karl Johan var likgiltig för den lutherska renlärigheten och tyckte
personligen om den rojalistiske Geijer, och kronprinsen beundrade honom. Geijers straff,
såvida han blivit fälld, hade blivit landsförvisning, och med anspelning härpå
yttrade kronprinsen: »Jag medger, att i en tid, då man så mycket talar om svenska
exportartiklar, Geijer visserligen vore en ganska god, men som vi ha så litet av
den varan, så menar jag, att vi behålla honom för egen räkning.» Att den
ultraortodoxe excellensen Rosenblad skulle hava inspirerat Wetterstedt, är en gissning,
som gör allt för stor honnör åt Rosenblads intelligens och bildningsgrad. Att
han av egen drift kommit att läsa en filosofisk bok, är ytterst osannolikt, och
skulle han verkligen hava gjort det, hade han med säkerhet ej förstått ett ord i
Geijers utredning.

Däremot var det allmänna ryktet ense om att utpeka Leopold såsom åtalets
spiritus rector, kanske icke direkt utan genom den litteräre lakej, han vanligen
använde, nämligen Blom. För Hartmansdorff berättade Lagerhjelm, att »Leopold
och Blom ha arbetat hela julen, den förre hemligen. den senare uppenbarligen».
Redan den 21 januari hade ryktet nått Lund, ty då skrev Tegnér till Geijer:
»just som jag skulle sluta detta brev, får jag med posten från Stockholm höra,
att man vill aktionera dig för din bok och att även Leopold skall vara med i
nedrigheten. I så fall är — ja, då är allting slut. Men det är icke, det kan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0558.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free