Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmärksamhet, än vad man senare förmodat. I brev av den 20
februari berättar Järta för sin son, att tidskriften då ännu ej hade
mer än 130 prenumeranter i huvudstaden, och han tillägger:
»Svårligen får förläggaren inom landsorterna fyllnaden i de 500, som han
anser sig behöva för att bliva skadeslös.» Inom litterära kretsar blev
effekten dess större. I Swenska Litteraturforeningens tidning
(oktober 1838) införde den alltid vakne Palmblad en recension, som är en
bland hans bäst skrivna. I tonen är den värdig och hövisk. Den
ädle utgivaren — heter det i början — »älskar frimodighet och ett
rent språk; må det vara recensenten tillåtet att tala i samma anda,
utan att detta för övrigt må anses göra något intrång i den djupa
aktning, han liksom andra hyser för denna författares sällsynta och
vittomfattande snille, och i vänskapen för dess person».
Anmärkningarna äro däremot ytterst skarpa och — så vitt jag vågar döma —
även träffande. Palmblad börjar — i detta fall mindre lyckligt —
med ett beklagande av »avfallet». Det är — skriver han —
»någonting oändligen sorgligt att se en stor författare, en författare, som så
mäktigt handlat och verkat, själv vid slutet av den kraftigaste
mannaåldern bekämpa de idéer, för vilka han själv brutit väg, och dymedels
förklara ett helt liv, ett liv fullt av glans och ära, för en femtioårig
illusion, en osanning... Vid femtiofem år tyckes en sådan
omvändelse komma nog sent; den kommer dock för bittida för att kunna
anses såsom en ålderdomssvaghet.» Men — fortsätter han — »huru
än detta avfall må betraktas, så tyckes det åtminstone tills vidare (vi
mena, tills dess de nya åsikterna hunnit bliva riktigt färdiga) kunnat
gå för sig utan denna pomp, dessa stora åthävor, detta idkeliga Jag
tackar Gud med därtill hörande pukor och trumpeter. Det hade ock
kunnat ske utan allt detta hån åt dem, bland vilka fordom Geijer
varit en huvudman.» Därefter börjar han en mycket skarp analys av
Geijers nya liberala teser. Denna analys — slutar han — visar, att
»författaren ännu oftast är den gamle mästaren, så länge han håller
sig på historiens fält eller inom de allmänna satsernas område, men att
båda däremot svika honom, så snart han kommer till tillämpningen,
ty så ofta han flyttar sig på »praktisk» grund, är han vanligen råd-
och hjälplös. Han är en Tiresias, som med snillets och divinationens
skarpblick tyder oss forntidens gåtor, men när historien rycker honom
tätt in på livet och förvandlar sig till levande Närvaro, står den dimmig
och grumlad för hans syn.» Efter ytterligare en kritisk utflykt
tillägger Palmblad: »Mitt ändamål är vunnet, om herr Geijer låter
beveka sig att träda ur omskansningen av axiomer, dem ingen förnekat,
orakelspråk, som ingenting bevisa, allmänna satser, varur inga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
