Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kants skola, hemfallit åt den rena idealismen och bragt oreda i den
litterära världen, synas mig ej mycket att frukta. Sunda förnuftet
har tillräckligt sörjt för, att en sådan sjukdom ej sprider sig vidare
i människornas sinnen. En sådan filosofi kan aldrig bli allmän;
därtill är den både för dunkel och abstrus, för löjlig och absurd....
Dessa struntsaker ha likväl ej spritt sig vitt. Tyskland är deras
rätta hemland; hos andra folk äro de antingen okända eller samtidigt
kända och förlöjligade».[1] Och 1804 skrev han till en vän: »Den
tiden, då jag fann mitt välbehag i att leka blindbock med Kant, är
längesen förbi. Jag har märkt, att jag ej har mer förnuft, än jag
väl behöver att behålla kvar, och har därför föresatt mig att bevara det
så länge jag kan, om icke till äventyrs någon gång det blir mig en
ämbetsplikt att förneka det» — den sista vändningen torde väl avse,
att han kort förut sökt adjunkturen och några år senare sökte
professuren i filosofi. I sin självbiografi yttrar han sig på samma sätt:
»Under åren 1801—1802, då promotion inträffade, studerade jag utom
latin och grekiska synnerligast filosofi. Flera av Platos dialoger,
Kants skrifter och även en del av Fichtes genomgingos. Med mitt
konkreta sinne hade jag dock föga tycke eller fallenhet för dessa
abstrakta spekulationer, ty ehuru jag kan ha någon skarpsinnighet,
saknar jag dock djupsinnighet och förvillar mig lätt vid en längre
systematisk deduktion, som icke kan ge några hållpunkter för min fantasi.
Vad som isynnerhet fäste mig vid kantiska kriticismen, var dess
ursprungligen skeptiska natur och dess resultat, som stannar vid ett
obekant och outgrundligt.»[2] Denna självkarakteristik stämmer
förunderligt väl med den briljanta skildring, som Geijer i sitt minnestal
ger av sitt sammanträffande med Tegnér 1804: »Huru vi kommo till
tals med varandra, minnes jag ej, men väl att vi snart befunno oss
i den häftigaste dispyt. Det gick så då som alltid sedermera. Vi
ha aldrig samtalat utan att disputera, och då vi aldrig kommit över
ens, torde därav den slutsatsen också dragas, att vi i själva verket
aldrig förstått varandra. Jag vet ej, hur det i detta avseende förhöll
sig med Tegnér. Jag trodde mig åtminstone förstå honom. Jag
erfor snart, att man med honom ej kunde föra något ordentligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
