Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på mera än 1/2 år ej kunnat sysselsätta mig därmed, dels för sjukdom, dels för
andra arbeten». Men då tog han åter upp arbetet och skrev en eller två romanser:
»Några nya romanser därav — heter det i ett brev från augusti — äro färdiga,
men 12 à 13, således hälften, återstå ännu». Då romanserna i första delen voro
femton, hade således blott två eller tre nydiktats, förmodligen de två eller tre
första och säkert inledningsromansen. Men därefter — sedan han kommit in på
sagans erotiska avdelning — stannade arbetet av på mer än ett år. Först den
25 januari 1824 berättade han för Brinkman: »Sedan nyåret har jag skrivit tre
nya romanser på Frithiof, av vilka tvenne äro tämligen vidlyftiga. Av de 24, som
skulle utgöra det hela, återstå mig nu endast sju». Additionen stämmer väl icke
alldeles med hans föregående uppgifter, men möjligen voro även den fjärde och
femte romansen diktade på hösten 1822. Med de två vidlyftiga romanserna avser
han med all sannolikhet Frithiofs lycka och Afskedet, som bilda huvudpartiet i
den första cykeln och som tyckas hava vållat honom de största bekymren samt
även, såsom ett brev till Brinkman visar, i detaljerna sedan överarbetats.
Avslutad blev sagan först i januari 1825 och kom under detta år ut av trycket.
Försoningen.
Detta sätt att arbeta — att börja med avslutningen — visar tydligt,
att det var denna avslutning, som mest intresserade Tegnér, och tanken
i Frithiofs saga kommer också klarast fram i den sista romansen,
Försoningen, som — även det bör framhållas — skrevs ungefär
samtidigt med Nattvardsbarnen. Själva konceptionen till Frithiofs saga
är äldre än Nattvardsbarnen — från nyåret 1820 —, och då Tegnér
började avslutningspartiet, var således Försoningen klar i själva
grundtanken, även om dikten först mer än ett år efteråt nedskrevs. Det
var denna grundtanke, som han tog upp i den sedan, på hösten 1820,
skrivna dikten Nattvardsbarnen[1] och där utvecklade i den åldrige
församlingsherdens tal. I viss mån var han i Nattvardsbarnen dock
mera bunden genom diktens kristliga karaktär, och han kunde mera
fritt framlägga sin livssyn, då han, såsom i Försoningen, lade denna
i en hednings mun. En av huvudpunkterna i denna teologi är
densamma, som funnits redan hos renässansens filosofer, i Sverige hos
Stiernhielm: om en högre och renare uruppenbarelse, vilken såsom
hemlig fortlevat vid sidan av de offentliga religionsformerna och
utgjort den egentliga, ehuru för mängden fördolda, kärnan i dessa.
Denna tanke togs åter upp av nyromantiken, särskilt av Schelling,
och återfinnes i växlande former även hos de svenska nyromantikerna
[1] Att han skulle för Nattvardsbarnen hava påverkats av Geijers Thorildsbok är omöjligt,
ty denna kom ut endast några veckor före Nattvardsbarnen. Däremot är det möjligt,
att avslutningen i den första konceptionen av Frithiofs saga så till vida varit en annan
än i den nu kända romansen, att det varit Ingeborg, och icke en Balderspräst, som
försonat Frithiof och Halfdan. I så fall har Baldersprästens gestalt diktats i anslutning
till den kristne prästen i Nattvardsbarnen. Någon antydan om, att Tegnér haft en dylik
tanke, finnes dock ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0681.html
