Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mörka stunder än förr; mången — men ingen så mycket som han
själv — fruktar för hans förstånd. Det är hans fixa idé, att han
skall bliva svagsint, för det hans bror eller andra släktingar blivit
det.» Också åt Martina von Schwerin hade han anförtrott denna
farhåga, och till Brinkman skrev hon om hans oroliga, växlande lynne:
»Jag begriper lätt, huru hans sinnesstämning i sådana stunder för de
flesta synes gränsa till galenskap, och huru den plågande oro i huvud
och hjärta, varmed den åtföljes, även för honom själv har tyckts
bebåda något dylikt. Men var säker, bästa Brinkman, att en sådan
olycka är ej att befara i synnerhet nu, då han själv är helt och hållet
lugnad för denna fruktan.» Tyvärr var det icke så: han var icke
lugnad, och farhågan var ej ogrundad.
Gadelius, vilken såsom vår främste psykiatriker väl bör äga
vitsord, har av dessa dokument dragit den slutsatsen, att Tegnérs
depression 1825 ytterst bottnade i en ärftlig sinnessjukdom, som nu
hotade att bryta ut, och att hans erotik snarast var en följd av
sinnessjukdomen, ej tvärtom. Till den art av sinnessjukdom, av vilken
Tegnér nu började lida, hör ock, enligt Gadelius, patientens bristande
kontroll över sina egna handlingar och yttranden samt vidare tvära
omkastningar i lynnet, en onormalt ökad vitalitet, växlande med
perioder av livsleda. Tegnérs brev från denna tid vitsorda de hastiga
omslagen från uppsluppenhet till förtvivlan samt hans vid olika
tillfällen diametralt motsatta syn på samma företeelser. Det lider knappt
något tvivel, att han var varmt fästad vid det universitet och den
stad, där han tillbringat sin ungdom och första mannaålder, och han
har även i sina brev och dikter givit vackra uttryck åt denna kärlek.
Men dessemellan förekomma så frätande skarpa omdömen om
umgängeskretsen i Lund, att man nästan erinras om Swift. Av hans
pessimism får man både av breven och av Mjeltsjukan ett förfärande
starkt intryck, men samtidigt också av hans vitalitet. Både hans
erotik och hans diktning voro frukter av denna. Åren 1820—1826
äro den stora perioden i hans skaldskap — Epilogen, Nattvardsbarnen,
Axel, Frithiofs saga, Mjeltsjukan — men denna tid sammanfaller alldeles
med hans svärmeri för Martina von Schwerin och Euphrosyne Palm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
