Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungefär 1,700 invånare, några närmare bekanta, utom Heurlin, hade
han där icke, och han, som varit van vid ett intelligent umgänge,
särskilt vid damsällskap, kände sig där ganska isolerad. Den
kulturbild, han 1827 i ett brev till Martina von Schwerin ger av Växjö,
är väl ytterst målande, men ganska dyster: »Mitt umgängesliv är
fattigt och enformigt. Friherrinnan kan icke göra sig begrepp om
det barbari, som i detta avseende råder här i orten. Baronessan
Wrede har inrättat en s. k. societet, som sammanträder en gång i
veckan. Där fås musik, stundom även litet sång, te — och vad som
egentligen är det fina och adliga i sakerna — vaxljusupplysning.
Men betraktar man gästerna, så äro de här liksom i kyrkan indelade
på två bänkar, nämligen karl- och fruntimmerssidan, utan allt slags
kommunikation med varandra. Damerna sticka strumpor, och
herrarna, som ej spela kort, gäspa munnen ur led. Detta är
konversationsnöjet. Jag gissar, att här som annorstädes herrar och damer
träffas om natten, men om dagen sker det aldrig oftare än vid bordet,
som knappast är avdukat, innan man beger sig till viran och gaskar
bort hela sitt liv. Om en karl talar med ett fruntimmer över två eller
tre minuter, så väcker det genast uppseende, och härigenom äro även
damerna gaucha och förlägna som lagårdspigor. Jag har i alla
mina dar levat gärna med fruntimmer, ty även de obetydligaste ha
dock ett mer eller mindre förstämt strängaspel i sin själ, som alltid
ger någon klang, när det endast rätt anslås, varemot karlarnas
hackbräde vanligtvis emotstår alla försök till harmoni.» Tegnér, som eljes
hade så lätt att bliva itänd, tyckes också under de första Växjöåren
ej hava svärmat för någon av Växjösocietetens damer.
I slutet av 1831 sällade sig en ung fru till deras krets. Det var
Emilie Ulfsax, som detta år gifte sig med lasarettsläkaren doktor
Selldén. Hon var då icke fullt tjugo år, såg enligt samtida
vittnesbörd mycket bra ut, hade en obeskrivlig grace, var kokett och —
mycket lättsinnig. Kort efter hennes giftermål, troligen redan 1833,
uppstod mellan henne och den mer än femtioårige skalden och biskopen
ett intimt förhållande, som kom att kasta sin slagskugga över Tegnérs
hela återstående liv. Det bröts 1836 — möjligen därigenom att
Emilie Selldén då skaffade sig en yngre och mera eldig älskare än
den av sjukdom redan brutne skalden. I ett brev (oktober 1836) till
»biktmodern» kommer han in på denna sorgliga historia: »Ett så
narraktigt hjärta som mitt har en inre historia, vars detaljer ej kunna
översättas i brev. På tre år har det haft mycken både sorg och
glädje. Nu har jag änteligen tagit mitt parti och ryckt mig ifrån ett
förhållande, som passade illa för min ålder och min belägenhet i livet;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
