Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det är blott ett enda sår. Bed Gud för mig, Reuterdahl!» På hösten året därpå,
1835, närmade sig tydligen en kris. Han skrev då till Martina von Schwerin:
»Jag är omgiven av idel nedrighet, idel småaktighet och lömsk avund- och
svartsjuka. Det är skvallrets stenskvättor, som hoppa omkring mig, det är lögnens
brevdragare, som gå från hus till hus, det är skändlighetens spioneri på mitt
enskilta liv, som uppretar och förstör mig... Det är sant: för min egen del kan
och bör jag le däråt, men det drabbar ju inte endast mig, utan därjämte även en
bättre person, som är mig dyrbar, som ej kan eller bör sätta sig över skvallret
som jag, vars glädje har varit, vars smärta är och måste vara min. Och sedan
— ingen människa att meddela sig med, ingen enda, som förstår, vad jag lider,
att gå dövstum med sin sorg genom livet, med ett huvud, som brinner, och ett
hjärta, som blöder!» Och några veckor senare skrev han till Beskow: »Mitt
förhållande till E(milie) måste brytas, då småstadsskvallret håller på att alldeles
förstöra hennes rykte och dessutom irriterat mig, så att jag brutit med alla bekanta
i staden och utarbetat dem till mina fiender.» Någon brytning tyckes emellertid
då icke hava skett, ehuru skaldens hypokondri blev allt djupare. Jag har — skrev
han i april 1836 till Wingård — »legat i hide hela vintern som en björn, ehuru
min sömn ingalunda varit lugn. Jag har avsagt mig icke blott allt umgänge, utan
även all brevväxling med undantag av den oundvikliga i affärer. Jag har gått i
kloster i mitt eget hus. Det är min Vallombrosa. Till den rätta Vallombrosa,
skuggdalen, där lugnet och glömskan bo, måtte jag väl ej heller ha så långt.»
Du är den ende av mina ämbetsbröder — så slutar detta vemodsfulla brev —
»för vilken jag kan beklaga mig och som förstår, huru malplacerad jag, stackars
kristnade hedning, är i kyrkan och — livet. Men se där går påskfullmånen opp
över skogen. Det är uppståndelsens måne. Han kommer från de dödas land, en
blek dödning. Kanske säger han mig något därom. Med de levande har jag i
det närmaste uppgjort min räkning.»
Redan detta brev är ju stor poesi, och vi finna här samma
kombination som förut av frambrytande sinnessjukdom, lidelsefull erotik
och poesi. Men de kanske mest poetiska breven hava gått förlorade.
Kort efter den stora eldsvådan i Växjö 1838 berättade Tegnér för sin
nya förtrogna, fru Hilda Wijk, att Emilie Selldéns hus hade brunnit:
»Även min korrespondens med henne, 600 à 700 brev, gick förlorad.
Flera gånger och även kort före eldsvådan, hade jag begärt dem åter,
men hon vägrade alltid, ehuru de ej kunde ha något värde för henne
nu mera, men väl för mig. Ty de innehöllo mitt hjärtas historia,
a sorry tale, under 4 eller 5 år, de lyckligaste, men också de
olyckligaste av min levnad. Nu äro de aska. Vore även det hjärta så,
ur vars djup de voro skrivna!» Tegnér själv betecknade dem i ett
otryckt brev till Fredrika Bremer såsom det bästa han skrivit, och
kanske med rätta. En del av dessa brev var tydligen på vers. Några
av dem finnas dock kvar och bilda en liten grupp för sig. Flera
äro visserligen mindre betydande, små korta biljetter i den svärmiska,
idealistiska stil, som vi mött i Axel och i Frithiofs saga. Men bland
dem finnes ett stort mästerverk, Den döde, som kanske intar den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
