Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skolor och universitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av nöden, framgår därav, att det i Lund 1831, då sista studentexamen enligt den
gamla ordningen förrättades, inskrevos 182 nya studenter, under de tre följande
åren blott resp. 72, 62, 68. Emellertid befanns ej heller denna examen vara
tillräckligt effektiv, och 1864 inrättades därför en ny, den nu brukliga — vid
läroverken under kontroll av censorer. Därvid upprepades samma fenomen. I Lund
inskrevos 1863 262 nya studenter, men 1864 blott 44, 1865 18. En annan
därmed någorlunda jämförlig examen var prästexamen. Såsom vi minnas förrättades
denna ej vid universiteten, utan av vederbörande stifts konsistorium, vilket ej sällan
godkände examinander, som kommit direkt från gymnasium. Med anledning av
kommittéens förslag föreskrevs nu, 1831, att den, som ville undergå prästexamen,
skulle förete betyg över vid universitetet avlagd teoretisk teologisk examen
(dimissionsexamen) och praktisk teologisk examen; därigenom blev denna
universitetsexamen den egentliga och domkapitlets prövning mera en formalitet. Det
teologiska studiet drogs därigenom in inom universitetet. Men även de andra examina
ombildades i syfte att höja den speciellt erforderliga yrkesskickligheten. För att
antagas vid ämbetsverken behövdes förut, praktiskt taget, ej någon akademisk
examen, och den prövning, som ansågs nödig, förrättades av ämbetsverken själva.
Visserligen hade genom en förordning 1749 föreskrivits, att de, som ville vinna
befordran inom rättegångsverken, skulle vid universitetet undergå offentligt förhör
i lagfarenheten, och en motsvarande prövning föreskrevs 1750 för dem, »som
lämpat sin håg att tjäna vid andra regeringens civila grenar». Emellertid
befunnos dessa examina snart alldeles odugliga, vilket universiteten själva erkände,
och ämbetsverken fortsatte att examinera såsom förut. 1766 beslöt därför
riksdagen, att prövningen av alla dem, som sökte inträde i hovrätter och kollegier,
skulle till dessa verk överflyttas, ehuru de akademiska examina därför ej skulle
avskaffas. Denna prövning blev således den egentliga och den akademiska snarast
en formalitet. Detta förhållande fortfor ännu, då den stora kommittéen tog frågan
under behandling. Kommittéen sökte här att fördela prövningen mellan
universiteten och ämbetsverken; »Den blivande tjänstemannen behöver dels grundliga
vetenskapliga insikter, dels praktisk ämbetsmannaskicklighet.... Med avseende
på dessa båda slag av bildning kan och bör staten underkasta de blivande
ämbetsmännen en dubbel prövning: en egentligen vetenskaplig, ämnad att utröna deras
insikter, och en praktisk, genom vilken de böra ådagalägga sin skicklighet att i
den verkliga ämbetsutövningen använda sina förvärvade kunskaper.» Den senare
prövningen borde verkställas av ämbetsverken, den förra av universiteten. Aven
detta förslag, som ju blott avsåg att göra gällande praxis mera effektiv,
genomfördes, och examina inför hovrätten fortforo att förrättas ända till 1865. Likaså
har det stränga sambandet mellan kyrkan och skolan så gott som alldeles
avskurits och kvarstår endast i några mindre väsentliga punkter såsom ett slags
relikter av en äldre organisation.
Ej mindre viktiga voro andra reformkrav, som den stora kommittéen framlade.
Vid tillsättande av professorer hade någon hänsyn till de sökandes skicklighet i
det ämne, som den lediga platsen omfattade, hittills knappt tagits; det avgörande
var faktiskt tjänsteåldern, och en gammal docent eller adjunkt i latin kunde
mycket väl uppföras på förslag till en professur i historia; så skedde, då latinaren
Tranér uppfördes i första och Geijer i andra rummet. Den stora kommittéen
föreslog nu, »att vid alla akademiska lärares tillsättande utmärkt skicklighet skall
utgöra den enda befordringsgrunden». Detta yrkande togs sedan upp av den
1846 nedsatta universitetskommittéen samt genomfördes i 1852 års statuter, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
