Illustrerad svensk litteraturhistoria / 6. Efterromantiken / 72 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pressen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I regeln var dock Hiertas egen stil mera urban än de andras. Han
älskade mindre de starka orden än malicen och persiflagen, och i de
flesta fall lära de mera grova tillmälen, som förekommo i
Aftonbladet, härröra från hans medarbetare. Den av dem, som tilldrog sig
den största uppmärksamheten,
var Henrik Bernhard Palmær,
som, en tid bortglömd, sedan
återfått det rykte såsom kvick
satiriker, vilket han ägde hos
sin samtid. För min del har jag
haft svårt att sentera Palmærs
författarskap. Hans kvickheter
äro mycket lättköpta och oftast
simpla. Detta gäller icke minst
hans angrepp på Tegnér i Bref
till Svenska Minerva, som är
plumpt, småskuret och ej
vidare roligt. Ett mörkt kapitel
i Aftonbladets historia är för
övrigt just dess så att säga
litterära spalt med dess
pöbelaktiga anfall på Atterbom, Geijer
och de övriga nyromantikerna.

H. B. Palmær. Teckning av Maria Röhl. 1837. Kungl. Biblioteket.

Men dessa fel, som hörde till
den tidens tidningspolemik,
kunna icke bortskymma
Hiertas vida större förtjänster,
framför allt hans orädda kamp för
pressens frihet, och bland de många förebråelser, som under stridens
hetta riktades mot honom, kunde ingen vara mera orättvis, än att han
fegt dolde sig bakom sina »ansvaringar». För sitt Aftonblad stod han
ensam risken, ända tills dess att han av regeringen förbjöds att i eget
namn utgiva en tidning; i alla lagliga åtal, som före denna tid
riktades mot Aftonbladet, svarade han själv inför domarbordet, under
det att hans mera högtstående motståndare, Beskow och andra,
anonymt skrevo i tidningar, för vilka andra voro ansvariga. Och till
sist: Hierta stred för sin ärliga övertygelse, och han lät icke muta
sig från denna. Såsom hans motbild i detta fall står en annan av
1830-talets publicister, en gengångare från frihetstidens sämsta dagar,
vars ideal också var 1700-talets värsta mutkolv, Pechlin,
obestridligen en i sitt fack kunnig man, ett gott huvud, i de politiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>