Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mera enhetlig handling än Beskows. Det skildrar blott slutet av Eriks regering
och visar, huru denne mot sig uppretar adeln, som gör uppror och avsätter
honom; Johan III står däremot mera i bakgrunden. Tyvärr förstöres det hela
genom avslutningen, som verkar såsom någonting mitt emellan en marknadsvisa
och ett studentspex. Eriks fiender hava stormat in i slottet, den vilde Stenbock
skjuter honom i armen, konungen faller och »alla gå». Men så reser sig Erik
mödosamt, »ser sig omkring» samt yttrar:
Död såleds ej — Vad tyngre är! Jag leva skall
Att djupt må bli mitt straff som mina synders svall!
Det högas fall här, värld, till sista droppen njut,
Och gör dig sedan lärd och vis däröver! Sjung
Det, eftervärld! Nu, menighet, drag hemåt!... Slut
Är lumpna skådespelet av — en fallen kung!
Frånser man emellertid denna avslutning, som röjer Börjessons brist på
poetisk takt, är byggnaden, som sagt, god. Stycket har även en annan förtjänst.
Det har en viss tidsfárg. I verkligheten var ju Erik XIV en renässansfurste, och
över Börjessons drama, särskilt dess början, vilar onekligen något av renässansens
luft. Vidare uppbäres sorgespelet av en historisk idé, som han antagligen fått
från Geijers kort förut utgivna historia. Det rör sig nämligen om kampen
mellan högadeln och det lägre folket, som representeras av det nya skrivardömets
hövding Göran Persson, och i denne har Börjesson, tydligen under intryck från
Shaksperes realistiska karaktärsteckning, men även från Victor Hugo, skapat en
gestalt, som nog torde vara den mest levande av dem, som det svenska dramat
då ännu ägde. Göran känner sig hava en mission: att krossa den stolta adel,
som trampat honom och hans likar under fötterna. På vilkens panna — frågar
han — skrev väl naturen vid födseln: du är ädel, du är vanbördig? »Var står
det i den gudomliga eller mänskliga lagboken: dig tillhöra njutningen, makten,
äreställena, allt; du åter äger intet utom svetten, glömskan, träldomen? I mig,
en man ur det ringaktade, föraktade folket, lever detta folk upp. I mig kastar
det de första brinnande, törstande blickarna omkring och över sig. I mig
utsträcker det de hopkrumpna lederna, de grova, rovlystna händerna. I mig upphäver
det de första hämndeskrien.» Denna adel var även konungens fiende, och i Erik
ser därför Göran Persson en naturlig bundsförvant, han är honom obrottsligt
trogen och trotsar modigt adelns hat. När han faller, faller han såsom en hjälte,
modig och obruten, och han är icke någon smygande lismare, knappast den bov,
såsom vilken han gemenligen framställes. I det hela är karaktären konsekvent
tecknad, och han blir härigenom och genom sitt patos sorgespelets egentlige
huvudperson, om man så vill, en tragisk hjälte, vilken kämpar för en idé och går
under. Vida mindre har Börjesson lyckats med Eriks karaktär, ehuru uppslaget
i dramats början onekligen ser lovande ut. Erik skildras där såsom konstnären.
Då ridån går upp, har han nyss avslutat ett porträtt av Karin Månsdotter och
stannar framför en kopia av Rafaels Fornarina:
O! att jag varit född en hyddans son
Och fått vallfärda långt, långt härifrån,
Från gråa Norden vänd — min ränsel
På rygg — i handen stav och pensel —
Till dig, du evigt stora romargrus,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:53 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/6/0144.html
