Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans hand och slungar den långt bort. Den slocknar, Sigrid svimmar,
hertig Karls knektar strömma in, Fleming fängslas och Daniel Hjort
befrias. Så slutar denna på spänning så rika fjärde akt. Den femte
är svagare, och skaldens krafter hade då redan börjat svika. Hertig
Karl är nu herre över Åbo slott och håller räfst med Sigismunds
anhängare. Stålarm mottager sin dödsdom med ett oförfärat lugn.
Johan Fleming vill hertigen skona, så vida han avsvär Sigismund,
men den ridderlige ynglingen vägrar och föres till döden. Vidare få
vi höra om Sigrid Stålarms öde, och här är det tydligt, att Ofelias
gestalt föresvävat skalden:
Jag såg i snövit dräkt en vit gestalt,
Där muren högst sig reser upp ur fjärden,
Så luftig som en dimma vandra fram.
På mörka lockar skeno gyllne smycken,
Tillsammanvirade som till en krona.
Hon sjöng en sång till vågornas musik
Och gick som en sömngångerska så säker
På murens sista, silverglänsta rand.
Jag läste tyst en bön, gick fram mot muren.
Hon var försvunnen, och när fram jag hann,
Blott stjärnorna i vattnet dallrade.
Min moder!
Nu tryck mig till ditt hjärta, göm mitt huvud,
Att ingen ser mig, göm det vid din barm,
Och älska, älska mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
