Illustrerad svensk litteraturhistoria / 6. Efterromantiken / 155 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman och novell

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en skurkaktig minister eller hertig, en sedefördärvad dam ur societeten
o. s. v. Denna sensationsroman utbildades särskilt i Frankrike.
Övergången förmedlades av Victor Hugo, som å sin sida stod under ett
starkt intryck av den engelska skräckromanen. En efterföljare till
denna är Hugos absurda
och fantastiska Han
d’Islande (1823). Men redan
hans nästa, Notre-Dame de
Paris (1831), är en historisk
sensationsroman. Den, som
egentligen utbildade genren,
var dock Eugène Sue
(1804—1857). Efter några
mindre uppmärksammade
försök framträdde han
1842—1843 med Les mystères de
Paris, varefter följde Le juif
errant (1844—1845) med
flera romaner i samma stil,
vilka vunno en oerhörd
framgång i hela Europa och
fullkomligt slukades av
publiken. Redan förut hade i
England en liknande
förbrytarroman framträtt, Dickens’
Oliver Twist (1838), vari en under 1700-talet, särskilt av Defoe, mycket
odlad genre åter upptogs. Oliver Twist översattes på svenska 1844,
Parisiska mysterier samma år, Den vandrande juden 1845 — i Sverige
följde således översättningarna slag i slag på originalen, och över
huvud voro 1840- och 1850-talen sensationsromanens gyllene tid i
vårt land.

C. F. Ridderstad. Litografi av J. Cardon. Titelbild i Svarta handen. 1848.

En roman, som kastar en nästan komisk belysning över den roman-
läsande svenska publikens franska inriktning, är Carl Fredrik
Ridderstads Samvetet eller Stockholmsmysterier (1851). Ridderstad har här
sökt att flytta den parisiska förbrytarvärlden till Stockholm och har
— nästan trohjärtat, är man frestad att säga — imiterat Sues Les
mystères de Paris utan att reflektera över skillnaden i de bägge
städernas folkmängdsförhållanden. Stockholm hade då färre invånare
än Malmö i våra dagar, men det hindrade ej Ridderstad att skänka
staden en förbrytarvärld av parisiska dimensioner. Även Stockholms
börs har samma vördnadsbjudande omfattning som den franska. Så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>