Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplyst människa, vara nog och hans lära tillräcklig för människosläktets högsta
förädling?» I det följande gå frågorna mera på djupet, bli mera filosofiska: om
frihet och nödvändighet, om det ondas uppkomst, om dess förenlighet med Guds
godhet och allmakt, om preexistensen, om själavandringen m. m. Och ständigt
möta vi samma barnagoda tro på lärarens förmåga att kunna svara. Jag frågar
mycket — skriver hon — »har ändå mer att fråga, kommer säkert att få ännu
mycket mera att fråga, men har fast tro på, att den, som svarar, är lika ihärdig
som jag, ty han är god, vill det goda, älskar ljuset och förstår det». I denna
naivitet ligger dock ett rörande och gripande kunskapsbegär, och i dessa brev
träder oss Fredrika Bremers så sympatiska personlighet kanske klarast till mötes.
Genom Böklin fördes hon in i den romantiska filosofiens tankevärld, och till en
början blev Platon hennes älsklingsförfattare: »I Platos åsikt av denna värld
såsom blott en skugga av den verkliga och hans idé om en preexistens har ett ljus
gått upp för mig över idealet eller vad som är det inre livets liv och organiserande
ljuspunkt... Jag kan dock ej förstå denna preexistens annorlunda än så.
Människan har varit till i gudomen, men blott såsom frö, såsom aning. På jorden
och under prövovandringen här vaknar hon till medvetande, blir planta och knopp,
men först efter detta liv blir hon blomma och kommer till sanning, fullt liv och
salighet. Här på jorden kan hon det ej, ty hennes jord är som hon blott en
skugga av en högre, verkligare tillvarelse, och hennes yttre värld, denna i form
stannade skugga, har fått makt att kring den uppsträvande Psyke lägga
fängslande armar.» Dylika spekulationer förefalla ju nästan vara nedskrivna av
Atterbom eller Stagnelius, och de hava alldeles den nyromantiska klangfärgen. I ett
annat brev skriver hon: »Jag läser om er Schlegel, och den strålande ljuskärnan
i denna härliga bok blir mig allt klarare. Vilken förunderligt rik skatt innehåller
den ej, huru ordnande allt, ej efter en yttre lag, men efter ett inre, sant och
harmoniskt liv! Många av mina frågor, av mina i mitt förra brev framställda tvivel
skola — det förutser jag — under mitt förnyade läsande och begrundande av
Schlegel upplösas.» Detta är ju nästan en nyromantisk trosförklaring, och den
visar i varje fall, att hon nu kommit in i en helt annan tankevärld än Benthams
utilism. I ett brev till Franzén (1842) erkände hon också öppet den brytning i
hennes åsikter, som kommit genom bekantskapen med Böklin: »Vid denna tid
(1831) kommo älskvärda utlänningar till Sverige, kommo med en moral, grundad
på Lockes, Helvetii, Volneys med flera deisters läror. Jag grep begärligt efter
dem i hopp att genom dem få fäste och harmoni i min världsåskådning och
säkert rättesnöre för mitt liv. Men deras makt på mig var kort. Jag såg snart det
inskränkta i deras synkrets, det vacklande i deras moral, som ingen basis hade i
ett evigt rätt, i ett evigt personligt liv. Jag lade bort dessa ledare som
otillräckliga och kraftlösa och stod åter allena. Men nu — jag var nära trettio år —
sände mig Gud en vän och lärare, som blev min räddare ur ovisshetens alla kval.
Han var en präst och lika djup tänkare som from kristen, och genom filosofien
förde han mig till Kristus.» Det var ju samma väg, som nyromantikerna gått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
