Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika
Bremers
sista år.
— till Grekland, det gamla klassiska Hellas. Jag vill se dess nya liv och rike.»
Dit kom hon i början av augusti 1859 och kom att dröja där ovanligt länge. Hon
fick där många för henne tilltalande bekantskaper, reste ganska mycket omkring,
fick under den följande sommaren begagna konung Ottos lustjakt och for med
den till öarna i arkipelagen. Men den egentliga anledningen att hon kom att
stanna så länge, var att hon här ostörd kunde utarbeta sin bok Lifvet i gamla
verlden. Tillbaka till Stockholm kom hon först i juli 1861.
Hon var då sextio år, men såg med sin böjda gestalt åtskilligt äldre ut, bakom
sig hade hon en mer än trettioårig författarbana, och hon framstod därför helt
naturligt såsom den svenska kvinnorörelsens patriark. Under de år, hon varit
borta, hade de frön, hon utsått, börjat spira. 1858 hade förordningen om kvin-
nans myndighetsålder utfärdats, och en fråga, som kanske låg henne än varmare
om hjärtat, hade tagit ett stort steg framåt. För den kvinnliga undervisningen
hade staten dittills ej gjort något alls. Skolor och universitet voro blott för den
manliga ungdomen, och flickorna voro hänvisade till guvernanter eller privata
pensioner, där de fingo lära sig franska, musik o. s. v. Men 1858 anhöll riks-
dagen, att »Kungl. Maj:t täcktes låta uppgöra och till rikets näst sammanträdande
ständer överlämna förslag till undervisningens ordnande för den kvinnliga ung-
domen med huvudsakligt avseende fästat på bildandet av lärarinnor», och 1859
hade Martin Schtick öppnat en privat »lärokurs» för lärarinnor. Trots det att
Kungl. Maj:t förklarade, att nödiga medel saknades, beviljade riksdagen 1859—
i860 ett mindre anslag till ett Seminarium för bildande av lärarinnor, vilket an-
slag vid den följande riksdagen ökades, och 1861 kunde seminariet — i vilket
den nyss omtalade »lärokursen» uppgick — invigas. En av eleverna har seder-
mera skildrat Fredrika Bremers första besök i läroanstalten: »Hon syntes upprörd,
och jag undrar ej därpå, ty den skönaste, den käraste tanke, hon hyst under hela
sitt liv: kvinnans rätt till en högre bildning, såg hon nu utförd... Hon är mycket
liten och mager med isgrått hår. Ehuru hon endast är 60 år, förefaller hon dock
att vara över 70. Hela hennes gestalt tyckes utvisa ålderdom och bräcklighet.
Man skulle vara frestad att tvivla på sanningen av, att hon endast för några
månader sedan fullbordat en resa i ’gamla världen’, om man inte visste det be-
stämt. Det är en stor ande i en svag kropp. Endast elden i de blå ögonen och
det fina leendet kring de tunna läpparna visa, att hennes själ ej åldrats med
kroppen. Hon har i sitt sätt, även mot alldeles främmande personer, något mycket
milt och vänligt; jag tror, att man vid en närmare bekantskap skulle fästa sig
mycket vid henne.»
Hennes tid efter hemkomsten upptogs av hennes filantropiska verk-
samhet, hennes studier — ty hon följde fortfarande med alla kultur-
rörelser, även politiken — och några mindre resor. Hon tänkte också
på en ny roman och på en resa till Ryssland att studera dess sociala
och religiösa förhållanden. Men av dessa planer vart intet. 1865
hade hon flyttat tillbaka till Arsta såsom inackorderad hos den nye
ägaren. Dit inbjöd hon den gamle ungdomsvännen Böklin: »Där
skola vi mången stund vandra tillsammans i de stilla, klosterlikt välvda
trädgårdsgångarna eller i parken vid sjöastrand, där vila i de stora,
lugna, ljusa rummen med de fria utsikterna och se om aftonen solen
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
