Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ron Örnhjelms och baron Axel von Löwensterns biografier tämligen
lika, samma sällskapstalanger och samma ekonomiska principer. Men
här är biografien mera verklighetstrogen, och den »backfisch», som
gjort den, har sett skarpare än författarinnan till Axels biografi. Ef-
ter Ornhjelm följer en prosaisk och alltför ekonomisk epousör, som
alls ej slår an, så en fint bildad, förmögen, men icke längre ung diplo-
mat, vilken likväl i den unga damens ögon var alltför lärd och pe-
dantisk, och långt farligare för hennes hjärta var löjtnant Carlowitz,
vacker, elegant, modig, överlägsen ryttare, »herkuliskt» stark, men ty-
värr — oadlig. Denna defekt gjorde en förbindelse mellan honom
och Amalia omöjlig, och den romantiske Carlowitz, som velat enlè-
vera Amalia, finner sig i sitt öde och förlovar sig med en rik och
vacker köpmansdotter i Stockholm. Dessa karakteristiker av alla de
olika adoratörerna äro förträffliga och utgöra, avsöndrade från den
övriga romanen, en ypperlig novell. För de stora, tragiska konflik-
terna räckte, som sagt, friherrinnans krafter ej till. Däremot ha de
båda unga damernas konversation en avlägsen likhet med Mussets
proverbes, A quoi rêvent les jeunes filles och andra, och för prover-
bet, låt vara i novellens form, passade hennes begåvning. Hennes
olycka, litterärt sett, var, att hon icke kunde hålla sig inom detta
område.
Det är blott i en enda av de följande romanerna, Illusionerna (1836),
som hon rör sig inom denna värld. Romanen har formen av ett
slags självbiografi, som den unga Ottilia skrivit till sin mormor, och
det är friherrinnans egna minnen, som här i romantiserad form vända
tillbaka. Romanen är nämligen halvt om halvt historisk, ty den spe-
lar under samma år, som Sophie Zelow vistades i Stockholm (1810—
1813). Det är en ung, fattig, adlig frökens krossade illusioner, som
här berättas. Min goda, vördade mormor — så börjar boken —
»Vad du ser bekymrad ut! Många gånger om dagen säger du till
mig: ’Du reste bort en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka, och
du kommer åter, mager som en vindfläkt, blek som dödens lilja och
tyst som dess ängel’. Så är det ock, min goda mormor! Det var
det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färg-
lösa, magra verkligheten, som återvänder.» Den stämning, som ligger
bakom dessa ord, bevaras under hela romanen. Av denna tids för-
fattarinnor förefaller ingen hava varit en så hängiven beundrarinna av
»societeten» som friherrinnan von Knorring. Frånsett en enda roman
rör hon sig endast bland grevar och baroner, ingen har starkare känt
ståndsskillnaden, ingen har mera lyriskt skildrat en vals vid en husar-
officers bröst, men — egendomligt nog — ingen har mera sko-
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
