Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
häften av första bandet kommo samtidigt ut i november eller december 1833.
Planen hade därigenom blivit alldeles förryckt, och duodesupplagan, som i fjorton
band fortsatte ända till 1851, har i själva verket ingen plan alls. I stället sökte
Almquist att i den 1839—1850 utgivna imperialupplagan återupptaga den. I det föl-
jande skola vi ej heller taga hänsyn till de olika arbetenas tryckår, utan behandla
dem i den ordning, i vilken de sannolikt skrivits.
Hinden. En direkt fortsättning på Jagtslottet är Hinden, som trycktes i det tredje häf-
tet av Törnrosens bok (1833). Den skrevs troligen på hösten 1829 och upplästes
i varje fall hos Adolf Lindblad den 25 september 1832. Endast med en viss
reservation kan den kallas en novell, ty någon egentlig handling finnes icke.
Hinden börjar med en mycket åskådlig, realistisk skildring av själva slottets in-
teriör och upptages sedan huvudsakligen av en konversation mellan de olika
familjemedlemmarna. De enda tilldragelser, som berättas, äro en förlovning mel-
lan Julianus och Aurora och ett dödsfall, herr Hugos bror Andreas’, av vars
efterlämnade, starkt pessimistiska papper några utdrag göres. Dessutom berättas
flera rena spökhistorier — bland dem den gammalmodiga skräckballaden Alvina
af Savoyen. Av annan art är den berättelse, som föredrages av tante Eleonora
och som har två titlar: Den lycklige skytten och Den olyckliga grefvinnan —
med fullt skäl, ty de båda delarna hänga ej på något annat sätt hop, än däri-
genom att huvudpersonerna sägas vara desamma. Den lycklige skytten har till
hjälte en typisk Sturm und Drang-gestalt, under det att den senare delen är själv-
biografisk och skildrar ett olyckligt äktenskap — i förstucken form Almquists
eget. Vi behöva blott läsa t. ex. detta utdrag: »Hon visste icke att styra sitt lynne.
En tyngd låg spridd över hennes varelse, som hon ej gjorde sig någon möda att
skingra. Ett evigt missnöje var det sätt, varmed hon mötte nästan allting, som
förekom henne. Varken egensinne eller elakhet var orsaken härtill, men hon för-
stod icke den plikt, som människan har att söka vara trevlig i umgänget med sin
make. . . Det föll henne aldrig in att göra Edvard till viljes i någon småsak. . . .
Det var icke exempel på, att hon nånsin följde Edvards yttrade önskan. Hon
upp hos Adolf Lindblad. Warburg har riktigt framhållit dess likhet med 1700-talets
skräckballader, och dess innehåll är en tragisk kärlekshistoria. En fattig bonddräng
och en rik bonddotter få ej gifta sig med varandra. Efter att hava tagit nattvarden
söka de gemensamt döden i vågorna. Denna historia fick ett efterspel i det verkliga
livet. Almquists trogne lärjunge Gustaf Hazelius, som var gift, hade förälskat sig i en
barnpiga hos Almquist, och båda dränkte sig i juni 1833 i Edsviken. Detta ställdes
av samtiden i samband med Almquists fantastiska äktenskaps- och kärleksteorier —
sannolikt med rätta, ty Gustaf Hazelius var Almquists trognaste lärjunge, som tog hans
teorier på fullt allvar. Warburg har visserligen betvivlat detta samband, ty självmordet
skedde i juni, och Vargens dotter trycktes först i december 1833. Men Hazelius hade
naturligtvis läst dikten dessförinnan. Enligt det gängse — men ej riktiga — ryktet
skulle Almquist hava berett dem till döden, varit närvarande vid självmordet o. s. v.
Till samma tid — omkring 1827 — höra de först 1839 tryckta Björninnan och Mån-
sången, vilka delvis hava samma färgton som Murnis, ehuru de ej spela i andevärlden.
Björninnan handlar om en ung jägare, som av misstag skjuter sin älskade: »Guds kär-
lek gav henne att få dö i sin ungdom.» Bägge — särskilt Månsången — hava en
romantisk inre lyrik, som är starkare än i de flesta andra dikter från denna tid, men
som Almquist dock icke lyckats att fullt få fram. I formen företer Månsången en egen-
domlig blandning av ballad och fornnordisk dikt.
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
