Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på den samtida svenska vitterheten. Strykgossen blev först den stackars C. F.
Dahlgren, vars hafsiga och slarviga »humor» fick en — likväl allt för uttänjd —
avbasning. Efter honom kom, på hösten, den urkraftige A. I. Arwidssons avrätt-
ning. I bägge dessa fall skilde sig Runeberg dock icke så mycket från den all-
männa uppfattningen i Sverige. Viktigare var hans recension av Euphrosynes
Dikter (i augusti 1832), ty här fick han tillfälle att bryta staven över snart sagt
hela den svenska litteraturen. Sverige tyckes alltid hava saknat en originell och
nationell vitterhet. Folkvisorna äro matta och färglösa, och ännu »skralare» voro
de »skaldeförsök, som senare gjordes av särskilta namngivna författare». Stiern-
hielm var »snarare dilettant än konstnär i ordets sannaste bemärkelse». Dalin
var ännu svagare, och den lyftning, som Gustav III gav litteraturen, gjorde den
likväl ej nationell. Den gustavianska dikten vilar på reflexion: »Den åskådnings-
lika uppfattningen av livet och naturen, vars uttryck alltid bliva lika mångfaldiga
som de åskådande individerna, träffar man ingenstädes.» Det enda undantaget
är Franzén. Gyllenborgs hjältedikt är »en ännu mer opoetisk imitation av Vol-
taires och Vergilii opoetiska epopéer». Oxenstierna står väl högre, men någon
omedelbar åskådningsförmåga finnes hos honom endast i ringa grad. Kellgrens
dramer — egendomligt nog talar Runeberg ej om hans lyrik — äro till största
delen versifierade omskrivningar av Gustav III:s, och Leopolds äro imitationer av
de fransk-klassiska: »Hans personer äro mindre tragiska karaktärer än oratoriska
snillen. De handla litet, tala mycket och känna intet.» Och nästan alla dessa gusta-
vianska poeter hade »uppträtt i poesiens styvkjortel, den breda, enformiga och stela
alexandrinen. Om något versslag i världen är oskickligt att smyga sig efter och ut-
trycka tankens modifikationer, så är det detta.» En reformation var således nöd-
vändig, och att hava framkallat denna, är den nya skolans förtjänst. Men vad
ha fosforisterna själva åstadkommit? De ha störtat alexandrinens välde, men i
dess ställe ha de upptagit en mängd versformer, som varken stämma med språkets
eller nationens lynne, och blotta filosofiska satser, klädda i meter, kunna aldrig
bliva poesi. De ha nöjt sig med dunkla antydningar i stället för tankar, intet-
sägande praktord och motsägande ordfogningar. »Härav hände, att då de gamle
redigt sade mycket obetydligt, sade de yngre mycket obetydligt tillika oredigt.»
Mot denna stränga dom gör Runeberg dock en viktig reservation: »Det är klart,
att här är fråga om ytterligheter i de båda skolornas maner och icke om för-
fattare, vilkas lyckade alster kunna vara många och viktiga och vilkas fel-
slagna produkter ensamma antagas såsom karakteriserande den ena eller andra
skolan.» Kort förut hade han också medgivit, att Atterbom skrivit stycken, »i
vilka den poetiska skönheten vilar ren och ogrumlad och som icke med skäl få
föras till någon skola». Att döma av denna reservation tyckes Runeberg hava
hyst den egendomliga uppfattningen, att de bägge skolorna blott karakteriserades
genom sina fel.
Hans viktigaste uppgörelse med den rikssvenska litteraturen var
likväl hans i december 1832 införda artikelserie: En blick på Sveriges
nu gällande poetiska litteratur. Han börjar med att avtrycka Polyfems
programartikel 1810, och i den där uttalade förkastelsedomen över
den gamla skolan instämmer också Runeberg. Polyfems angrepp
hade emellertid till följd att hos allmänheten framkalla ett »nästan
allmänt ogillande av allt, vad förut med dyrkan omfattats. Och vad
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
