Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig — skriver Bernh. Estländer — hans gestalter stamma från svenska
eller finska bygder, »bära de alla sitt värde inom sig själva. Han
låter oss knappt veta, vilket språk de tala. Men var de än tjäna sitt
fosterland, i vilket läge de än verka, huru de än göra sin insats, är
det på själva insatsen det kommer an.»
Tanken på en dylik fosterländsk diktcykel från det sista krigets tid Sägnernas
hade tydligen länge legat och grott hos Runeberg. Molnets broder
hade redan 1835 influtit i Helsingfors Morgonblad, 1836 hade Den
döende krigaren följt, och i samma tidning införde han under åren
1836 och 1837 Fragment ur en roman från 1808 års krig. Såsom
roman är den mycket svag och formlös — romanen låg ej för Rune-
bergs begåvning — men där förekommer en karakteristik av en gam-
mal major A-sköld, som kan anses såsom ett första utkast till flera
av typerna i Sägnerna: »För honom var världen icke, vad den för
så många av oss är: ett virrvarr av krafter, en oupplöst gåta av
motsägelser. Den gestaltade sig för honom i former, i två stora,
enkla, klara former: i den ena såsom armé, i den andra såsom bo-
ställe. Över dem båda erkände han en Gud, vilken han dyrkade
varje söndag, över vardera särskilt en halvgud: äran och penningen.»
Övergången från den ena till den andra blev nästan omärklig. »Så-
som man under kriget kunnat kalla honom en husbonde för sitt kom-
pani, så kunde man nu i freden kalla honom en kapten för sitt hus-
folk. I fält hade han haft troppar av ryssar att kämpa med; på sina
åkrar och ängar hade han nu icke mindre skarpa fiender att besegra,
stenar och stubbar, hagel, frost och regnskurar. I vartdera förhållandet
var också hans befäl detsamma, icke överherrens, som kommer som en
främling och blott kan ge allmänna befallningar, utan överherrens, som
för gamla kända, förtrogna underhavande i striden och därför kan ge
varje sitt ord den mest enskilda syftning: Gå på — sådant var hans
kommando i affären — ’gå på, Matts Skytt, och smyg dig icke bakom
tallstubbarna. . . Jämra dig icke, gamle Pistol, utan tig stilla, tills du får
dö, och sörj icke för Anna och barnen; alltid skall jag få någon utväg
för dem’. Så hade han kommenderat i bataljen; på ängen, på åkern
var hans språk detsamma.» Han hade — så slutar denna karakteristik
— »aldrig kommit att tänka på förlusten av livet såsom något viktigare
än förlusten av en rågskyl eller en hösåta, som icke hunnit inbärgas i
behörig tid. Han hade i detta avseende alltid liknat den gamle sol-
daten bland hans vapenbröder, som, då han kände kulan pipa genom
sin hatt, avtog densamma, betraktade hålet och sade med harm : Se,
den förbannade hunden, som fördärvade mitt nya kiver.» Detta är
ju redan ett stycke Fänrik Stål, och i den sista anekdoten känna vi
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
