Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vördnad för svensk lag Runeberg här förhärligar, var icke krigare och ej heller
finländare till börden. Olof Wibelius var född i Värmland och hade 1803 blivit
landshövding i Kuopio. Efter krigets slut flyttade han tillbaka till Sverige och
blev landshövding i Karlstad. Den episod, som Runeberg behandlat, är lånad
från en brevväxling. Den ryske generalen Buxhcevden hade i en proklamation
utsatt ett vite för de finska officerare, som ännu befunno sig kvar vid armén.
Återvände de icke till sina hemorter, skulle deras löner och boställen indragas
och deras egendom konfiskeras. Härpå svarade Wibelius med att i en skrivelse
till Buxhcevden åberopa Sveriges rikes lag: »Det ingen kan annars mans rätt
förverka, ej mannen hustruns, ej gäldenären borgenärens . . . Om nu de i deras
tjänste- och trohetsplikt stadde herrar militärer av finska arméen förverkat de-
ras egendom för ett brott, dem förut okänt, så förenar sig icke med lagen, att
deras hustrur och deras borgenärer skola straffas för vad männer och gäldenärer
brutit, och följaktligen ej hustrurnas lott i boet, ej borgenärernas försträckningar
gå förlorade .. . Mitt åliggande är att bibehålla lugn och befreda var och en un-
der lagarna, och det skall jag av alla krafter som en redlig man vaka före, tills
jag det ej mera förmår, då medvetandet av uppfyllda plikter skall följa mig
till olyckan, tiggarkojan eller graven.» Denna skriftväxling har i dikten förvand-
lats till ett mera dramatiskt uppträde. Medan Wibelius sitter på sitt ämbetsrum,
inträder den ryske generalen i detta, och med segrarens rätt befaller han lands-
hövdingen att utfärda den nyssnämnda förordningen. Men då reser sig Wibelius
vid domarbordet, på vilket Sveriges lag ligger, fäster sin blick på denna och
svarar :
»Här är vår vapenlösa trygghet än,
Vår lag, vår stora skatt i lust, i nöd;
Er härskare har lovat vörda den.
Den vädjar till hans stöd.
Om det är brott att kämpa för sitt land,
Vartill vart ädelt hjärta svarar nej,
Så utkräv straff av män med svärd i hand,
Av barn och kvinnor ej.
Ni segrat, makten tillhör er i dag.
Jag är beredd, gör med mig, vad ni vill!
Men lag skall överleva mig, som jag
Långt efter den blev till.»
Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
Var borta. Varmt han mötte gubbens blick,
Han tog hans hand och tryckte den med kraft
Och böjde sig och gick.
Denna dikt är en bland de stoltaste, som Runeberg skrivit, och
Sveriges rikes lag, vartill Wibelius vädjat, blev också under många
och långa år det vapenlösa landets värn mot det ryska förtrycket.
»Landshöfdingen» var den sista »fänrik», som Runeberg skrev, och
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
