Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Våra svenska fosforisters egna yttrade åsikter — ej blott i konsten
utan även i filosofi och politik — röja i sin fysionomi allt för mycket,
som påminner om den faktion, vilken i Tyskland reagerade för den
allena saliggörande kyrkans och den allena lyckliggörande samhällsför-
fattningens sak, för att anses stå på inhemsk botten. Det var natur-
ligt, att en lära, som på andra sidan havet med största iver och
talang förfäktades av en avfälling och en absolutist (Friedrich Schlegel),
icke på längden skulle hålla strecket i det protestantiska och odal-
fria Sverige.» Här hava vi således den punkt på det nyromantiska
programmet, som framför allt stötte Malmström — liksom Geijer —
tillbaka och gjorde honom benägen att bryta med den nya skolan.
Mot denna sätter han upp »en tredje skaldecykel», som emellertid
har en mycket heterogen sammansättning: Geijer, Tegnér, Ling, Stag-
nelius, Vitalis och Nicander. Han medger visserligen, att de två sist-
nämnde varit »uppammade» av fosforisterna, men han förbiser, att
Geijer ända till 1838 räknades till nya skolan och att Stagnelius var
minst lika mycket fosforist som Atterbom, även om han ej tillhörde
kotteriet eller deltog i polemiken. Och Malmström undantager i viss
mån även själve hövdingen från den allmänna förkastelsedomen : »Den
nya skolan beskyllde det gustavianska maneret för sjuklighet. Rätt:
det var för mycket materialistiskt. Gustavianerna beskyllde nya sko-
lan för sjuklighet. Rätt: den var för spiritualistisk.» Men detta »för
mycket» gäller mindre Atterbom än hans imitatörer: »Denna spiri-
tualism, vilken renast uttalar sig hos Atterbom ■— icke fosforisten,
utan skalden — och hos honom i en skönhet, som är oupphinnelig
eller åtminstone ännu oupphunnen inom vårt fädernesland, har genom
mängden av beundrare och imitatörer skapat en egen gråtmild vitter-
het, vars nota characteristica är en till ytterlighet uppskruvad känslo-
samhet.» Inför Malmströms domarbord stod sig således den nyroman-
tiska poesien tämligen gott, och ser man på de yngre författare, som
han upphöjer, finner man, att dessa alla äro romantiker. Bottiger
står visserligen, enligt Malmströms mening, nära eller kanske rättare
»inom gränsen av den sentimentalitet, för vilken jag anklagat vår tids
vitterhet», men det är egentligen såsom mönster han är farlig. Och
de följande hyllas utan reservation: »Vem känner icke Dahlgren, vid
vars hugkomst jag ser mig skyldig att återtaga mitt förra påstående,
att den gustavianska kvickheten dog med Leopold? Vem känner icke
samtidens mäktigaste och mest bisarre poetiske genius: författaren
till Törnrosens bok, honom, efter vars namn jag anar ett nytt tide-
varv i vår vitterhet skall uppkallas? Vem känner slutligen icke den
förträfflige främling, som på vårt språk framtrollar odödliga skapelser,
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
