Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en blund. På morgonen fann man honom ytterst uppretad, och han
avlade ed på att ej mer infinna sig på ett ställe, där man drack te
och där i hans tycke så mycket pjoller rådde. Och därvid förblev
det». Några nya egentliga vänner tyckes han ej hava fått, och de,
som han om kvällarna träffade på Löfens källare, gåvo honom intet
andligt utbyte. Han blev därför allt mer och mer sluten, i förtid en
gammal ungkarl, som djupt kände enslighetens tryckande börda. Så-
som Böök i en genialisk uppsats visat, är denna enslighetskänsla den
röda tråden i alla de dikter, vilka äro de mest äkta i hans alstring. Den
kommer fram redan i ett brev 1838 till en vän, som då lämnat Upp-
sala: »Har du erfarit, vad det vill säga att ensam sitta, när tusendens
röster sorla omkring en? Det är, liksom man icke förstod deras
språk . . . Sedan du reste bort, har jag varit mera ensam än förr —
jag säger mera ensam, ty ensam har jag alltid varit, liksom varje män-
niska det är, som har några viktiga saker att säga sig själv.» Denna
känsla av tröstlös enslighet ligger också bakom dikter som Stafkar-
len, Svanen, Främlingen, Hvi suckar det så tungt uti skogen. Men
mest gripande har Malmström uttryckt den i en dikt, som man efter
hans död fann bland hans papper och som nog står högst av dem,
han skrivit. Själv skulle han nog ej hava publicerat den, ty stolt
som han var, ville han icke tillåta främmande att blicka in i »käns-
lans helgedom» :
Tungt det vill bliva till slut i min tysta boning att vandra,
Ensam, av ingen bemärkt, när jag av mödan är mätt.
När inbillningen lyktat sin lek och tankarna tröttnat,
Ingen i världen jag har, ingen att sluta mig till.
Ej en hugsvalande blick, ett vederkvickande löje,
Ej ett förtroendets ord, aldrig en kärlekens kyss
Väntar mig, när dagsverket är slut, och i aftonens skugga
Sorgsen jag sitter och tyst räknar minuternas slag.
Ulven, som strövat på rov, dock söker sig hem till sin maka,
Söker i vintriga bo’t ruggiga ungarnas tropp.
Dagkarln, dignande snart för bekymrens och arbetets börda,
Får vid sin älskades bröst somna från dagarnas nöd.
Men jag är ensam, ställd vid gränsen av levnadens sommar,
Ensam i glädje och sorg får jag förbida dess höst.
Ingen maka värmer mitt hem, min bädd och mitt hjärta,
Stojet av lekande barn aftnarnas tystnad ej stör.
Yttersta länken jag är i fädrens omätliga kedja.
Många årtusendens blod släcker sin gnista i mig.
Syndare är jag förvisst, men vad gjorde jag dock att förtjäna
Mera än mången, o Gud! sådan förbannelses dom?
»Sådan förbannelse», svarar du mig, »har tusende drabbat,
Vilka med renare dygd sökte min kärlek än du.»
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
