Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom det synes, ej vidare intellektuellt anlagd, L. J. Dahlberg,
Tjasse kallad, studentpoet i den glada stilen m. fl. Det var dessa,
jämte några kvarlevor av den turkiska musiken, som bildade det kot-
teri, som kallade sig juvenaler. De ägde — berättar Wennerberg —
»bland sig flere utmärkta röster och sjöngo jämte en mängd då myc-
ket gängse manskvartetter av Spohr, Kreutzer o. a., helst och i syn-
nerhet vid gladare tillfällen, ett slags potpourrier, fritt hopsatta av
omtyckta bitar ur operor, kända Bellmanssånger eller muntra slag-
dängor med ord, lika fritt rövade på poesiens område och efter be-
hov omstuvade eller ock för tillfället gjorda. Upphovsmannen till
dessa tuttifrutti-anrättningar och själen i juvenalernas förbund var en
glad och behagligt självsvåldig student (Daniel Hwasser), sedan lika
känd för sina lekande och kvicka infall som då för sin ovanligt vackra
tenorröst.» Wennerberg var först ganska ytligt bekant med några
av juvenalerna, men en eftermiddag kort efter majfesten 1843 blev
han, då han gick förbi »Åkerstens» vid stora torget, inropad av de
där festande juvenalerna, och därmed hade han blivit en av dem.
Samvaron gjorde på honom ett oförgätligt intryck: »hemkommen
föreföll det mig, som hade jag varit borta ett helt år . . . Inom mig
rörde sig ett virrvarr av rytmer, rim, melodier och ord, ur vilket
fantastiska drömbilder skymtade fram . . . Jag gick till klaveret, kas-
tade undan fugan, fick fram ett notpapper, och snart trängdes där
om varandra toner och ord. Innan jag lade mig till vila, var min
första juvenalsång färdig.» Sången i fråga var Viva la compagnia.
Snart följde andra såsom Lahitt-laha och Juvenal-ed. Poetiskt sett
äro de väl ganska svaga, imitationer efter Bellmans bacchanaliska
kväden, men å den andra sidan framträdde de ej heller med några
anspråk, och över huvud taget får man ej anlägga en estetisk mått-
stock på sällskapsskämtet. Det är ögonblickets barn och lever ej
över detta. Detsamma gäller ock samlingen De tre, som — efter
Bellman som förebild — skildrar ett krogliv i Uppsala. Emellertid
hade sångarnas led glesnat, och 1847 återstodo blott två: basen Be-
ronius, i kamratkretsen kallad »Glunten», och Wennerberg, som var
baryton. Och nu började Wennerberg att skriva de duetter, som äro
bekanta under namnet Gluntarne. Enligt Wennerbergs uppgift skrevos
de fyra äldsta 1847, de flesta 1848, hans sista Uppsala-år, icke mindre
än nio 1849 och de tre sista 1850. Någon tanke på att ge ut dem
tyckes Wennerberg från början ej hava haft, men de spredos i av-
skrifter, blevo hastigt mycket populära, och slutligen lät han förmå
sig att överlämna dem åt allmänheten; de trycktes i häften 1849—1850,
tillsammans trettio stycken. Därvid ordnades »gluntarne» i en annan
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
