Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans egentliga sysselsättning. Under de första åren av sitt student-
liv skötte han sig ännu. Han läste med skolpojkar, fick små stipen-
dier, och ännu 1837 tyckes han, att döma av ett brev från C. A.
Hagberg, hava fört ett ganska aktningsvärt liv. En huvudsaklig in-
komstkälla var för honom att skriva gravdikter. Kort före 1880 be-
sökte han ånyo Uppsala för att träffa C. R. Nyblom, som skulle ut-
giva hans Samlade dikter. När de då gingo förbi domkyrkan och
begravningsklockorna börjat ljuda, stannade Nybom, pekade uppåt
tornet och yttrade till Nyblom: »Förr i världen hördes aldrig de där,
utan att jag hade en tia banko i fickan.» Det blev många tior, ty
Nybom anlitades vid varje någorlunda hederlig begravning. Han
fick också uppträda såsom festpoet för sin nation, Upplands, och dess
protokoll innehålla flera gånger uppgift om, att »till herr J. Nybom
skulle utgå en summa av 100 rdr banko såsom honorarium för de av
honom i nationens namn vid åtskilliga tillfällen författade verser.»
Men han var icke småsnål och diktade även gratis, och hans måhända
vackraste dikt är den, han skrev för den grav, som reddes åt den tur-
kiska musikens förolyckade ledare, Casper Anders Wijkman. Den är
på sätt och vis ett självförsvar och förkunnar en moral, som har en
betänklig likhet med Lidners:
Jag vågar kasta blommor på en grav,
Kring vilken många skilda läten ljuda,
Där skrymtarn står och rentvår sina händer
Och stammar fariséens lätta bön.
Dock när så är, då är det ljuvt att veta,
Att domen tillhör först och sist den Gud,
Vars djupa, evigt gällande försoning
Går som en stor och helig liljeram
Kring gamla testamentets stränga tavlor —
Den Gud, vars sista ord på korsets ceder
Var nåd — vars allra sista suck var kärlek.
Oss höves därföre som bröder vandra
I böner både för och med varandra,
Förlåtande, försonande som han,
Som död och värld och djävul övervann.
Hans umgänge under denna första tid var ännu det bästa, med
Malmström, Bergman, Hagberg och deras kotteri. Men i början av
1838 tog hans smak för rummel överhand. I Uppsala universitets-
bibliotek förvaras hans dagbok för detta år, ur vilken Sylwan gjort
några utdrag, och de äro onekligen karakteristiska både för Nybom
och för det dåtida Uppsalalivet. Den börjar med marknadsaftonen
den i februari, då han besökte prästklubben, och fortsätter sedan:
508
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
