Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Posttidningen under Strandbergs ledning fick för övrigt en mera litte-
rär än politisk karaktär. Men väl är det alldeles riktigt, att Strand-
berg blev allt mera konservativ, ju äldre han blev, och i samma mån
kom han ock att stå främmande för sin tid. Dess öra hade han icke
längre såsom på 1840-talet, och han gjorde ej heller något försök att
under dagens buller göra sin stämma hörd. I stället drog han sig
inom sin egen värld, och en dikt, Den försynte, ger kanske den bästa
bilden av den åldrande skalden:
Ack, han visste nog, som vi, betona
Samfundslivets fordran, rätt och plikt,
Men av saktmod älskade han skona,
Mildra, sammanjämka och försona,
Väga allt pä billighetens vikt.
Under denna sin sista tid, 1861 —1877, skrev han flera dikter.
Ganska många äro tillfällighetsstycken utan något större värde. Men
i en av dem, Kung Karls eriksgata, grep han dock åter hela det
svenska folkets hjärta och tolkade där, vad vi alla kände vid den
folkkäre konungens bortgång. För hans brister hade vi ej då öga,
och det var verkligen kungssorg i landet. Detta kommer osökt och
naturligt fram i den underbara dikten med dess ton av ballad och
mystik. Andra dikter tillhöra ej tillfällighetspoesiens klass, och i
flera av dem når han högre, än han förut nått. De hava en annan
karaktär än förut. Politiken är försvunnen, och i stället handla de
om »den lilla världen». De djärva, ibland allt för djärva, bilderna i
hans ungdomsdikter hava försvunnit, och i stället verka dessa senare
genom sin stränga, flärdlösa enkelhet. I Gumman i hagstugan finnes
knappt en enda bild. Det hela är blott ett porträtt av en fattig
bondgumma:
Oansenlig, kantig till figuren,
Gick hon i sin kolt och bomullsduk,
Krökt av mycket släp, men aldrig sjuk,
Meddelsam och fryntlig av naturen
Och med näverdosan starkt i bruk.
Rummet var med bohag lätt att fylla:
Soffa, bord och brits av hyvlad fur,
Halm till bolster, fäll av egna djur,
Några grova stenkärl på en hylla,
Två tre grytor och ett dammigt ur.
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
