Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varken i karaktärer eller miljöskildring, utan ligger, sä att säga, i bakgrunden, i
den bild, man här får av den indelta arméen på 1840-talet.
Någon särskilt god prosaist var Braun icke. Likväl kan det ifrågasättas, om
icke hans vers är sämre än hans prosa. Den är hård och träaktig, och man får
det intrycket, att han icke vidare arbetat på den. Någon poetisk skolning hade
han icke. Han är visserligen bättre än Sommelius, men det är ett oerhört av-
stånd mellan honom samt Malmström och Talis Qualis. Brauns stora brist som
författare var hans ytliga bildning. Hans idéer voro de, som han utan besvär
kunde hämta ur den tidning, han läste. Han intresserade sig alls icke för poli-
tiken, men var naturligtvis liberal, dels emedan hans umgängeskrets var det, dels
emedan liberalismen passade för hans ovilja mot disciplin, överhet och ordning
över huvud. Ehuru militär var han en avgjord pacifist och hade mycket starka
ord mot krig och militärväsen. I religionen var han frisinnad enligt den tidens
fordringar, skrev bibelparodier efter Bellmans och Vitalis’ mönster och var en
svuren fiende till alla »läsare». Nästan ännu hellre angrep han den då börjande
nykterhetsrörelsen och sökte att efter bästa förmåga förlöjliga dess apostel Pehr
Wieselgren. Det kapitel, han helst behandlade, var likväl erotiken. Under 1700-
talet hade denna ju varit glad och sensuell, under romantiken hade den där-
emot blivit eterisk, även i Tegnérs poesi. Så var den ännu i efterromantikens
romaner och hos epigonen Bottiger. Hos Braun däremot vänder 1700-talet till-
baka. Han är lasciv, lägger an på att få damerna att rodna och herrarna att
skratta, och säkerligen var det detta faundrag i hans poesi, som i främsta rummet
gjorde denna populär. Han hade blivit ungkarlspoeten, vars dikter tjuvtrycktes i
tidens kalendrar för ungherrar. Denna slipprighet har emellertid ett komplement,
som ej är odelat tilltalande. I samma dikthäfte, där dessa ekivåker stå att läsa,
möter man andra — t. ex. Qvinnoögat — i vilka Braun sökt svinga sig upp till
idealismens högsta tinnar. De verka ej riktigt övertygande, och man kommer
ofrivilligt att tänka på en annan motsättning i hans liv: punsch ena dagen och
sodavatten dagen efter. Braun var utan tvivel en ärlig, snäll och beskedlig män-
niska, men han kan ej frikännas från en viss romantisk pose. Romantiken hade
skapat den »brutna humorn»; för Braun passade denna typ. Han blev humoristen,
som innerst var djupt förtvivlad. Det är så han tecknat sig i den på sin tid så
beundrade dikten Mitt konterfej :
Men ha’n I skådat hans skrivdon, dårar?
En törntagg pennan, och bläcket — tårar.
Det vore emellertid orätt att betrakta detta porträtt blott såsom en romantisk
fantasi. Trots sina rummelvanor var Braun tydligen ingen glad sällskapsmän-
niska, och han tyckes hava haft ganska dystra mellanstunder. Han var ju både hem-
lös och rotlös i tillvaron, och säkerligen kände han ofta ett förfelat livs bitterhet.
Porträttet är således både romantiserat och äkta.
Braun debuterade redan 1837 med ett första häfte Dikter — således något
tidigare än de andra frihetssångarna. Och han kom verkligen med ett då för
tiden i viss mån nytt program. Häftet inledes med en poetisk trosbekännelse:
Aldrig min lyra till klagan jag stämt,
Varför mitt hjärta betunga?
Kan jag ej sjunga om kärlek och skämt,
Vill jag långt hellre ej sjunga.
Kärleken levnadens middag gör säll,
Munterhet endast förljuvar dess kväll.
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
