Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiska: »Hans Pegasus är en arabisk fullblodsfåle, som tumlar sig med stolta, hur-
tiga och graciösa maner omkring bland skogar och ängar, och det ligger i hans
fria naturell, att han härunder gör ett och annat nästan litet för vägat språng
över häckar och buskar, därvid han dock, märkvärdigt nog, alltid lyckligt kom-
mer ner på alla fyra.» Till en del torde hans bristande sympati för Tegnér bero
på dennes våldsamma anfall på liberalismen. I den fjärde föreläsningen behand-
lar han »efterklangspoeterna». Att han räknar Stagnelius, Vitalis och Almquist
till dem, förefaller ju egendomligt, isynnerhet som han ej anser dem som efter-
blivna. Stagnelius kallar han »ett stort, härligt skaldesnille», vars dikt »klingar
för oss som en harpa, strängad av de odödlige gudarna». Naturligtvis kan han
ej gilla det »gnosticistiska otyg», som skalderr fått i sitt huvud, och han kan ej låta
bli att skämta med hans nebulösa djupsinnighet. Men så fortsätter han: »det är
ordentligt synd och skam att raljera över en sådan poet som Stagnelius . . ., ty
jag älskar denne skald av allt mitt hjärta, änskönt jag menar, att Demiurgen
och Pleroma icke göra honom förträffligare, än han skulle varit dem förutan,
även som att man kan nöja sig med simplare bäckar än jaspisbäckar här i värl-
den». Svårast för Sturzen-Becker var nog att giva en rättvis karakteristik av
Almquist, ty för att slippa samarbeta med honom hade han utträtt ur Aftonbla-
dets redaktion, och han hade ingen smak för dennes nyromantiska bisarrerier. Lik-
väl är denna karakteristik nog den träffsäkraste, som gavs under denna tid, då
Almquist ännu stod i skottlinjen och då han antingen dyrkades såsom en profet
eller smädades såsom en samhällsfiende. I allt — skriver Orvar Odd — »vad
helst han producerar är onekligen geni, och geni av första ordningen, men det
är likväl vid sidan därav någonting fragmentariskt hos mannen, som gör, att man
icke rätt får någon fason på honom såsom konstnärlig totalitet. Begåvad med en
ytterst rik fantasi, utkastar han över allt de mest briljanta och genom sin säll-
samhet överraskande typer, äventyr, scenerier, men det är jämförelsevis endast
sällan han ger sig tid till att så utföra dem, att man blir fullt hemmastadd där-
med, innan han flyger bort med en till ett helt annat väderstreck.» Den karakteristik,
som han därefter gör av Almquists olika arbeten, stämmer tämligen med vår tids,
men egendomligt är, att han ej nämner ett ord om Det går an. De egentliga
efterklangspoeterna äro emellertid Beskow och Nicander, och mot dem är Orvar
Odd ganska försmädlig. Den förre »är ingen Apollo, men han är en makalös
hovmarskalk och en alldeles ypperlig baron. I sin ungdom var han så till vida
en av göterna, att han i Iduna införde några smärre lyriska försök», men hans
götiska forntid är »en forntid i glacéhandskar . . . Han har skrivit ett akade-
miskt prisstycke, kallat Sverges anor, vilket på sin tid blév från ett visst håll
överhopat med beröm; vad som däri egentligen duger, är tämligen oförsynt lånat
från Tegnér och andra goda författare, och det hela är endast prunkande som en
teaterdekoration.» Även Nicanders »huvudsakligaste förtjänst ligger, liksom Bes-
kows, i diktionen ; han besatt i hög grad konsten att säga saker vackert . .. Att
för övrigt karakterisera Nicanders författarskap är nästan ogörligt, emedan man-
nen verkligen aldrig kom så långt som att bliva någonting äkta självt, utan hu-
vudsakligen endast smakfullt eftergjorde än den ena, än den andra, vem som sist
råkat falla under hans ögon.»
I den femte föreläsningen behandlar han först romanen, och man märker där,
att han icke var någon beundrare av de romanskrivande damerna. Spörjer man
mig nu om — yttrar han — »huruvida mamsell Bremer verkligen kan anses
vara förtjänt av denna ofantliga celebritet, så skulle jag helst vilja göra allehanda
krumbukter för att slippa svara, åtminstone på samvete». Fredrika Bremer både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
