Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Signaturerna — Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^7
balsam återstår.. .
så ofta fåfängt sökt:
62
slocknar efter hand,
man till Hades’ land.
Här det sjuka hjärtat söves, blicken
och som flyttande små fåglar flyttas
Då såg han upp, fast svagt, ty aftonkölden
slog honom mot från dödens fors,
emot hans öga brann på kvinnoskölden
i blodigt sken ett kors.
Blommen, lindar,
susen, vindar
kring den torva, där jag redan gömt
varje tro på lycka,
vilken kunnat smycka
vad ett hjärta allra skärast drömt! . ..
Och vid en glimt, som nådde ögonhinnan
från någon överjordisk dag,
han fann, att sköldmön, sångmön, domarinnan
bar även Ragnhilds drag.
— kan man dock knappast misstaga sig på att samtidigt något personligt känt
smugit sig in i några av stroferna:
Det fanns hos Wirsén ett sådant »förborgat hjärtesår», som han dock endast
lät skymta genom en visserligen genomskinlig förklädnad. Fredrik Vetterlund
har riktat uppmärksamheten på den diktgrupp, i vilken det blöder. Dess kärna
utgöres av tre dikter om Ragnhild och Olof, den första i Toner och sägner 1893
och de två övriga i den sista diktsamlingen; till dem sluta sig flera andra med
varierande yttre motiv, men alla med det gemensamma draget att de tala om två
älskande, som i livet förbli skilda. Att Olof, »skald och kämpe», är han själv är
tydligt. Då Olof på andeskeppet seglar in i dödens rike, mötes han av sin fylgja,
som är inkarnationen av det han bort vara, men aldrig fullt blivit, på en gång
hans sköldmö, hans sångmö och hans domarinna:
att ha något av det påfallande klangfulla som ofta Snoilskys, diktionen 1
bästa dikter är mjuk och smältande eller också nordiskt hård och kraft#
i hans svagare saker blir den ofta slapp och prosaisk. Det är i stort set1
Hur fåfängligt,
hur förgängligt
är ett litet mänskoödes gång!
Dimmor tjockna.. .
Låt mig slockna,
sång, som var mig kär, i sång!
(Lelios visa.)
Här är stället att begråta ett förborgat hjärtesår,
mot vars makt på vida jorden ingen
Dessa dikter innehålla den friaste och mest personliga diktning Wirsén skrivit’
där har kärleken smultit samman med romantiken och idealismen i hans väsen.
Och den stora känslan, som fyllde hans bröst, lät honom också nu en gång finna
den visans enkla, klara ton han annars
Liksom i övrigt är Wirsén också vad formen angår konservativ. Den rena
visans form fann han trots sin strävan mycket sällan. Men i yttre måtto äro han5
verser och hans strofformer vanligen enkla, fasta och säkra. Rimmen äro korrekta
utan
hans
men
r^T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
