Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Sverige
1889—
1892.
för svagare; dock finnes det även i dess skildring av tre människors
kamp mot varandra och sönderslitande av varandra något hemskt,
ohyggligt fascinerande. I början av 1889 skriver han tre små stycken,
Paria, Den starkare och Samum, vilka alla sysselsätta sig med tve-
kampen mellan två människor, men nu icke en könskamp, utan en
mer allmän kamp mellan den starka och den svaga.
Dessa tre sistnämnda dramer skrevos för en skandinavisk försöksteater, som
Strindberg tänkte upprätta i Danmark efter Théâtre Libres mönster med sin
hustru som främsta skådespelarkraft — han hade åter försonat sig med henne.
Men han saknade kapital, han saknade möjlighet att få några duktiga danska
skådespelarkrafter med i företaget, och han saknade ledarförmåga och uthållighet.
Efter tre föreställningar i Köpenhamn och en i Malmö upplöstes företaget. Därpå
reste Strindberg våren 1889 till Sverige för att förbereda familjens återflyttning dit.
Hade Strindberg varit trött, överansträngd och uppriven, då han hösten 1883
lämnade Sverige, så var han det ännu mycket mer, då han nu återvände dit.
»Livsled pilgrim» kallar han sig i en ny Sömngångarnatt. Han är i alla fall
glad att komma hem, och den kärlek till Sverige, som alltid låg innerst hos
honom, hur mycket han än kritiserar och fördömer sitt land, flammar vid åter-
seendet åter upp. Han skyndar ut till skärgården och njuter av dess natur lika
intensivt och hänryckt som i sin ungdom. Men annars bjuder Sverige honom
icke mycken glädje. Hans forna vänner äro skingrade eller främmande för honom,
åttiotalets unga Sverige har han brutit med för dess kvinnodyrkans skull, förläg-
garna äro kyliga mot hans verk, teatrarna vägra att spela hans senare skådespel.
De tre år han stannar hemma bli bittra år. Han irrar från ett ställe till et^
annat, än ute i skärgården, än i Stockholm eller i dess omnejd. Hustrun och
barnen komma till honom, men det är nu definitivt förbi med all äktenskaplig lycka
— »för honom hade kärleken blivit hat, för henne förakt», säger hans dotter
och i januari 1891 blev skilsmässan, om vilken det länge varit fråga, slutligen
verklighet. Hans nerver voro fortfarande alldeles trasiga. Den ekonomiska mi-
sären var värre än någonsin med ständiga utmätningshot svävande över honom-
Även den litterära utvecklingen i Sverige fyllde honom med bitter-
het. Heidenstam och Levertin framträdde under dessa år som föt"
kämpar för en ny litteratur, som skulle efterträda den uttjänta natura-
lismen. Men Strindberg gjorde gällande att den ära av föregångs-
män de fingo i själva verket tillhörde honom, fastän han nu ignorerades.
Såtillvida hade han rätt, att han redan en tid befunnit sig på vag
bort från naturalismens världsåskådning. Ännu då han sommaren
1888 skrev Fröken Julie hade han med stolthet förkunnat, att han nu
skrev det sanna naturalistiska dramat. Men redan där fanns det drag,
som vittnade om att han höll på att avlägsna sig från den ortodoxa
naturalismen — strängt ortodox naturalist hade han för övrigt aldrig
varit. Vid denna tid hade han gripits av beundran för Nietzsche.
Det var Georg Brandes, som genom sina föreläsningar om Nietzsche
våren 1888 introducerade denne i Norden, och vid samma tid riktade
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
