Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nåde för en tid sina övriga uppslag till historiska dramer. Det nya
Stockholm, så förändrat till anda och utseende från hans ungdoms,
fängslar och tilltalar honom. Det inspirerar skådespelet Midsommar,
skrivet hösten 1900. Visserligen återkomma där i skildringen av f. d.
studenten Ivar Lundbergs uppfostran till en bättre människa en mängd
av de vanliga Strindbergsmotiven från denna tid, men allt är hållet
i en ljus, mild, optimistisk ton. Och samma vänliga syn på tillvaron
framträder i det strax därpå diktade, som konstverk oändligt mycket
mer betydande sagospelet Påsk. Också där förkunnar Strindberg
starkt docerande sin moral, som går ut på att människorna skola lära
sig att övervinna sitt högmod och sin misstänksamhet och sin tro på
att världen är ond — allt det alltså som han själv hade svårast att
befria sig ifrån. Men den spröda poesi han kunnat gjuta kring Eleo-
noras underbara gestalt är så stark att den segrar över allt det sen-
timentala, falskt naiva och peksticksartat moraliserande som onekligen
finnes i stycket. An en gång ha Andersens sagor gripit in i hans
diktning. Men samtidigt ha personliga intryck av djup art medverkat,
då Eleonoras gestalt tecknade sig för honom — en av hans systrar
hade någon tid förut blivit sinnessjuk, vilket starkt grep honom, och
själv hade han under Infernotiden genomlevat sådana gränstillstånd
mellan sinnessjukdom och normalt psykiskt liv som det Eleonora
lever i. Men det sjukliga framträder här aldrig brutalt utan smälter
milt samman med den översinnliga glans han förmått giva henne "
det mest poetiska uttryck hans religion över huvud nått.
Så mycket skarpare framstår motsatsen till det omedelbart följande
stycket Dödsdansen, första delen, där allt det ohyggliga hatet från
de tidigare äktenskapsdramerna åter bryter fram i sin hemskhet.
Återkomsten till Stockholm hade icke endast stämt sinnet i ljus, utan
också kallat fram minnen av det första äktenskapet och genom konstate-
randet av brytningen med forna vänner väckt pinande bitterhet; det ur-
laddar sig här. Skådespelet blir ett motstycke till Fadren — med full
rätt kallas den ö, där f. d. artillerikaptenen och hans hustru fastkedjade
vid varandra leva sitt liv, »lilla helvetet». Aldrig har kärlekshatet
av Strindberg skildrats så grymt, så hopplöst. Men en förändring 1
hans uppfattning har dock inträtt däri att han nu icke lägger skulden
blott eller huvudsakligen på kvinnan; båda äro de ungefär lika elaka;
de drivas av ett öde, som de icke kunna motstå. Det gör det hela
kanske ännu mörkare; intrycket att de aldrig i evighet kunna befrias
från varandra tränger sig på åskådaren. Den andra delen av Döds-
dansen är betydligt svagare och tommare trots de brutala scenerna
och orden. Kaptenen och Alice väcka icke längre något intresse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
