Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eko av hennes egen trötthet vid det liv som hon, då hon skrev dessa
rader, var besluten att fly ifrån.
Personligt biktande verk.
Prosastilisten skall vara objektiv, hade Ernst Ahlgren förklarat.
Hennes allmogeberättelser och hennes två romaner Pengar och Fru
Marianne äro objektiva i den mening, vari hon tar ordet: hur mycket
där än må finnas av hennes personlighet, har hon dock format dem
till något fristående helt, vars samband med författarinnans person
man icke omedelbart känner. Denna objektivitet bevarar hon också i
en novell som den i Dickens’ ton hållna Herr Tobiasson, där hon i
så mycket tecknat sig själv med sina konflikter mellan ett kritiskt
förstånd och ett varmt hjärta. Huruvida det hade lyckats henne att
genomföra objektiviteten också i Modern, om hon hunnit avsluta den,
kunna vi icke veta. Men det finnes i varje händelse en grupp i
hennes verk, där det icke lyckats, utan där man förnimmer handens
darrande skälvning och hjärtats ångestfullt oroliga slag: det är de verk
som skapades ur hennes livs stora upplevelse, kärleken till Georg
Brandes och viljan att dö. »Det är mig omöjligt ännu att arbeta
objektivt, skära navelbandet av mellan mig och mina figurer. När
jag kan detta, då är jag fullkomligt återställd», skrev hon några
månader före sin död. »Ännu är jag förhäxad till ett stycke metall,
på vilket en historia blivit ingraverad. Hur vitt skilda ämnen jag
rör vid, är det alltid detta avtryck, som kommer fram.» I brevet till
Nordensvan hade hon litet ironiskt talat om att skriva med sitt
hjärteblod. Nu strömmar det in i hennes verk.
De främsta bland dessa verk äro novellerna Förbrytarblod, Livsleda
och Ur mörkret (den sistnämnda slutförd av Lundegård) samt
skådespelet Den bergtagna (av Ernst Ahlgren finnas utkast både till en
novell och till ett skådespel; skådespelet fullbordades av Lundegård).
Dessa verk från hennes sista år få något storslaget gripande just
genom den intensivt personliga, ödesmättade tonen. Självbehärskningen
och lugnet äro borta, hennes känslor bryta i ångest och förtvivlan
fram ur hennes inre, men ändå förmår hon forma ämnena till en hel,
fast konst. Förbrytarblod och Livsleda äro säkert det yppersta hon
skrivit. Hon har i dem båda ännu haft tillräcklig kraft för att trots
den egna upplevelsens våldsamma smärta skapa bilder, som i yttre
måtto bevarat en viss objektivitet. Förbrytarblod, berättelsen om
drängen, de mörka, starka känslornas man, som stöter ner sin älskade
därför att hon hör till den art människor för vilka kärleken är en lek,
är skriven under några av hennes mest upprörda stunder strax efter
det hon kommit till Köpenhamn efter recensionen av Fru Marianne,
då hon var fast besluten att genast dö. Böök har påpekat, hur några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0237.html
