Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismen i Finland — K. A: tavaststjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Också i språkfrågan, där det hörde till de medborgerliga skyldigheterna att låta
sig inskrivas i antingen svenskhetens eller finskhetens partirullor, intog han en
överlägsen, kosmopolitisk ståndpunkt, som förskaffade honom mycket ogillande
särskilt från de svenskt rättroende, bland vilka han mest rörde sig. Denna
hållning var också ett uttryck för en av de djupaste sidorna i hans karaktär, för det
trotsiga, för motviljan att gå i flock, att böja sig för opinionen. Men samtidigt
fanns hos honom mycken vekhet, känslighet och längtan efter vänskap. Det var
en sammansättning av karaktärsdrag som skapade många betingelser för smärtor
och lidanden.
Han läste de moderna författarna: Buckle, som en tid var hans »sängkamrat
om aftnarna och sovkamrat om eftermiddagarna», Turgenjev, Ibsen, i synnerhet
hans lyriska dikter, som i Finland synas ha varit mer uppskattade än i Sverige,
Kielland — »Bravo, norrmän, bravo! Det är ett genomhärligt, genomintelligent
folk... där den nya litterära skolan kämpar segrande för natur, frihet,
mänsklighet och sundhet med en kraft så hela Europa står och gapar. Sverige har
blivit långt efter», utropar han i ett brev. Men även Snoilsky och Bååth voro
föremål för hans beundran. Detta var ju i början av åttiotalet i stort sett den
naturliga litterära konstellationen för en yngling med böjelser för lyrik. Men den
avvek från den traditionella uppfattningen i Finland, där Runeberg och Topelius
dittills varit de stora mästarna, i vilkas spår de unga troget vandrade. Topelius,
sagodiktaren och den mjuke lyrikern, förstod Tavaststjerna dock att uppskatta, och
han bragte honom i sin diktning flera mycket vackra, varmt kända hyllningar. Men
gentemot Runeberg stod han påfallande kall, och denna kyla ökades snarast med
åren, då han förbittrad tyckte sig finna att kritiken på honom ställde anspråken
att han skulle dikta som denne.
Böckerna betydde emellertid för Tavaststjerna mindre än livet. Hans ungdom
hade framför allt två stora upplevelser, som bestämde hans diktning. Den ena
var havet, den andra hans första stora kärlek. Havet hade han, inlandsgossen,
upptäckt, då han första gången kom till skolan i Helsingfors: »Ända sedan jag
som pojke kom ned till havskusten för första gången, har sjön utövat en nästan
trolsk dragningskraft på mig. Jag kommer ännu ihåg, när jag efter en kvalmig
sommar uppe i inlandets svedjerök kom ned till Helsingfors för terminen, med
vilken svällande lycklig känsla jag söp in den friska havsluften... Jag var så
känslig för luftombytet, att jag redan, när bantåget passerade Tölöviken, genom
vagongsfönstren vädrade doften av tång och salt vatten. Min första promenad i
staden gällde hamnen och Brunnsparksvallarna, där havet låg fritt nedanför och
sydvästen kom strykande över stora, vita vågkammar med en hänförande frisk
och ovan arom för upplandsbon. Och havsbaden sedan, — åh, det var annat än
att plaska i en däven insjös mörkbruna vatten! Efter en kvarts timmes kallt bad
kunde jag bli stående under timmar vid stranden och dricka den främmande
luften, medan jag med odelat intresse följde en skärgårdsskuta, vars gråa segel nyss
dykt upp vid horisonten bortom Mälkö, tills den för dirkad bom länsade in
genom svallsjön i Ugnsmunnen. Men stack då en glänsande vit lustseglare ut till
havs förbi Långörn, höll den mina ögon magnetiskt vid sig, tills den försvann
bakom en udde, och jag själv, genomblåst av den skarpa vinden, frysande, med
händerna i fickorna och rockkragen uppvikt, begav mig hemåt.» Av gossen, som
icke kunde slita blicken från havet, blev med åren en passionerad, oförvägen
seglare, vars sinne kanske aldrig var så starkt, friskt och harmoniskt som vid
rorkulten ute på havet i solsken eller storm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
