Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Aliénas’ vaxtavla, där alla osanningar utplånas, stan-
den av en hellensk konstnär tecknade bilden av en av Va-
marmorfångar, sinnebilden för människoandens skönhets-
som uttalas i marmorfångarnas sång:
blåa fält, där flöjten leker klar
gossen varm från strandens roddarskepp
havets pläsk kring fyllda fiskarnät
sorl av härarna runt Ilion.
det tidevarv
främling, en
efter. »Miss-
få att bära»,
Och
ligt
het.
nar
tikanens
trängtan,
dock, hur svag och vanmäktig människan än synes, hur fåfäng-
hennes verk, bevarar dikten ändå övertygelsen om hennes stor-
På
kvar
hetens förverkligande i livet. Men det medvetande om att allt detta
är ouppnåeligt för en nutidsmänniska, som trängt fram redan i Vall-
fart och vandringsår, segrar helt i Hans Alienus. Det stora karne-
valståget i Rom, som han vill göra till en glädjens apoteos, blir ett
fiasko; då han söker skönheten i Hades hos Sardanapal, finner han
en svag dekadent, som icke mäktar förverkliga skönheten i sin egen
kropp; och då han vill beträda Hellas’ jord, där den fullkomliga skön-
heten skapats i konsten och i människornas gestalter, avvisas han
därför att svartfåglarna, den sönderfrätande självreflexionens symboler,
följa honom och vittna om att hans ande är märkt av
han undflyr. Överallt, i nutid som i forntid, är han en
ensam, som står utanför det nuets naiva liv han törstar
tro till egen tid är det tyngsta öde en människa kan
säger den vise påven till honom. »Den som vantrivs hos det år-
hundrade, i vilket han blivit född, går husvill till sin död.» Då Hans
Alienus avlägger sin ungdoms stolta löfte att till människans fest om
femtio år bringa med sig en byst, som kungligt i en symbolisk bild
återger människan, tänker han sig, att hans egna drag skola kunna
röva ett återsken av glansen över denna bild. Men verkligheten upp-
fyller i ringa mån hans drömmar. Då han på denna femtioårsdag
sjunker ner död, håller Den Gamla Heliga liktalet:
Men är det huvud, som hans axlar bära
den människas, vars fest vi nu begå?
Det är en bruten mans, och liksom buret av
en ras, ett släkte, vilket levat ut,
en ört, som fåfängt suger jordens safter
sen blomstringstidens middagsstund är slut.
Är detta vissna huvud människans?
Än ögat, öppet halvt, tycks hålla kvar
en syn av ljus, en dröm måhända
om
och
hör
likt
Höll livet så det löfte som blev hans?
Är denne gubbes huvud människans?
Låt frågans svar förbli en hemlighet.
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
