Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Axel Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
också det lugna tonfallet i en av hans sista dikter, den som han
läste på Svenska Akademiens högtidsdag 1929:
Giv oss en härd att njuta vid
av vårt beskärda bröd.
Giv oss ett bröst att luta vid,
när glädjen vänds i nöd.
Giv oss en tro att sluta vid
tryggt i den mörka död.
Livstro. Var Karlfeldt förtegen med sina tankar om de yttersta tingen så
bekände han i stället öppet sin tro på livet. Den var icke någon
naiv, lättfången tro. Att det kostat honom åtskillig kamp att bevara
den synes av flera dikter, fastän han icke berättar vad han genom-
gått. I Kanske! bekänner han, att han prövat »allt vad lett och
otäckt är»:
Skall jag gräla på min Gud?
Nej, han såg väl, att min hud
krävde bister smörja.
Sved nog, men sved ganska gott:
fick ej bli en riktig svott,
skall jag därför sörja?
Och i En löskerkarl talar han först om sitt livs storm och nöd för
att sedan sluta med raden: »Jag är så glad att jag fått leva.» Denna
känsla av glädje över livet bevarade han till slutet; i Sub luna 1
Hösthorn bekänner han det än en gång:
Gärna jag delar
tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta
jordlivets fulla mått.
Hur mycket av strid och oro hans liv än kunnat rymma har han
dock slutligen övervunnit dem och nått fram till behärskning oC*3
harmoni. Sådant hans liv avspeglar sig i hans diktning ter sig desS
bana lugn och jämn efter ungdomsårens brytningstid. Det finns hos
honom intet brådmoget, men hans ungdom varar länge och glider
blott småningom över i mannaåldern; ännu i Lustgården i Fridolins
lustgård säger han, att han har en borg i ungdomslandet, där had
dröjer kvar. I Flora och Pomona kasta åldern och döden sina första
skuggor över hans väg. Men någon bitterhet eller ångest fyller icke
hans sinne. Han kan med bister humor se på ålderns vedermödor 1
En gammal man: »och när vi blomstrat på vår stjälk och vissnat
utan gagn, — då mötas vi bland soporna i Kronos’ stora vagn».
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
