Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands nittonhundratalsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•V’
SOS
_ .e 111 lu.ujllli 111
Ack, evigt hänger fästets krans
av stjärnor över jordens ö,
och liv som spira, liv som dö
begjutas med den milda glans.
Och evigt, med var sorg, som föds
ur mörkrets famn, upprinner du.
Ett hjärta sviks, en själ föröds
och i dess dödsdröm brinner du,
min svarta stjärna!
Du tände dig, när jag blev född,
du gav min själ din mörka glöd.
Vartän jag flydde, låg förödd
den värld, där du mig vandra bjöd,
du svarta stjärna!
Mörne är emellertid icke endast lyriker utan också prosaförfattare och dramæ
tiker, ehuru han på dessa områden icke når lika högt som i lyriken.
Hans prosadiktning begynner med de tre banden Strandbyggaröden (i9T5
1917). I dessa noveller vill han skildra Finlands svenska trakter och dess svenska
befolkning. Och medan hans lyrik vid denna tid redan i huvudsak lämnat den
sociala tendensen framträder den däremot starkt i berättelserna, som bjärt frarn-
blir även hans längtan efter den stora friden, som han
En tid trodde han sig finna
dikt bildar en tydlig övergång, begynner med Vandringen och vägen
(1924) och fortsättes med Mörkret och lågan (1926), Morgonstjärnan
(1928), Den förborgade källan (1930) och Det ringer kväll (1931)-
Naturstämningarna äro här lika djupt upplevda som i de föregående
samlingarna, ensamheten och vemodet sluta också här sina ringar
kring hans själ. Mer och mer tränger sig emellertid fram den dyster-
het, som han aldrig helt blivit fri ifrån sedan den stora krisen före Döda
år, och den
stjärnan:
Allt starkare
aldrig kan finna bland människorna,
den i naturen, men snart söker han en än större ro i inre självför-
djupning, i försjunkandet i den stora, tidlösa tystnaden. Intellektuellt
står han kvar i den agnosticism, som var hans ungdoms världsåskåd-
ning, men hans dröm och hans längtan pröva olika möjligheter.
Han fängslas av Kristusgestalten, han frågar sig, om det gives en
individuell odödlighet och om en sådan skulle ha något värde för
människan. Han stannar icke vid något bestämt, positivt svar pa
sina frågor, men allt mer avtecknar sig livet för honom under oänd-
lighetens synvinkel. Döden kommer honom närmare, ibland oroande
som förintaren, ibland mild och god som befriaren. Människoandens
eviga oro slumrar aldrig i hans sinne.
skapar några av hans vackraste dikter som Den svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
