Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands nittonhundratalsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
I
Jacob Tegengren.
Fotografi.
Hans dikt är varken livlig eller rörlig, ungefär samma motiv åter-
vända gång på gång blott obetydligt nyanserade, och hur än strof-
formerna växla bevarar hans rytm dock alltid något av samma en-
toniga, långsamt böljande mjukhet. Hur mycket av detaljer, av djur
och växter, och av land-
skapsbilder han än inför i
sina dikter får hans Öster-
botten dock icke samma
åskådlighet som Mörnes
Nyland eller Gripenbergs
Tavastland.
Men Tegengrens poesi
växer icke blott fram ur
naturen utan också ur
religionen. Ensam bland
alla samtida skalder har
han en positiv religiös tro.
Den är till en början tve-
kande, spörjande, osäker,
den smälter samman med
hans känsla för naturens
oändlighet, men småning-
om framträder den allt
vissare och allt mer kris-
ten. Dess innersta ur-
sprung är väl hans smärta,
ofta stegrad till ångest,
inför förgängelsen. Men
småningom skänker den hans sinne ett stilla, klart lugn. »Vem skriver
för ögonblicket i Skandinavien strofer av så psalmlikt äkta trängtan
och fromhet?» frågade Levertin och citerade ur Tegengrens tredje
diktsamling stroferna:
Somnar jag in med blicken fäst
på stjärnornas strålande skara,
drömmer jag stundom min själ är gäst
hos Gud i hans himlar klara.
Evige Gud, hos dig är bäst
för sorgsna själar att vara.
Milt är ditt öga och djupt dess sken,
famnar i kärlek världen.
Trött är min själ. — I din famn så len
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
