Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Bron över Indus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vägskyltar på engelska visar till officersmässar och högkvarter. Det är
en linjalritad stad. Ett läger. Men husen är puckabyggda. Fast teglet
är anfrätt och har börjat vittra.
På Flashman’s äter vi. Maten är brittisk. Brödsoppa, kött som
kanske är lamm med sås som nog är mintsås och grönsaker som kokts
till tråd. Men ölet är gott. En fyllig officer borstar upp mustascherna
innan han lyfter ölglaset. Jag undrar om han var king’s commissioned.
Han ser sig omkring som en sahib, en mörkhyad en. Bredvid honom
sitter en herre i grå kostym. Matsalen runt oss är en världsväldeskuliss
och karamellpuddingen dallrar på faten framfor oss. Illusionen av
imperium förstärks när vi lämnar hotellet. Malin som skär gräsmattan
strå för strå sträcker på sig och gör honnör när vi passerar på väg till
bilen.
När vi kör vidare möter vi militärkolonner. Dammiga truckar.
Kanoner som släp. Underkontinentens efterklangsimperier rustar mot
varandra. Deras officerare vandrar i det brittiska imperiets övergivna
garnisonsstäder och de leker sina krig mot varandra i herrefolkets
kvarlämnade sandlådor. På kvällarna stärker de sig med importerad
whisky efter golfbanans ansträngande avkoppling. Vid högtidliga
tillfällen tävlar de i tent-pegging och när priserna utdelas går deras
musikanter från Punjab och Bengalen i kilts runt borden och blåser
säckpipa. Imperiet är borta men även bland dessa kulisser som skall
föreställa världsväldet dör de meniga på riktigt.
Dock — imperiet var kuliss och imperialismen utstyrselstycke redan
från det Viktoria blev kejsarinna av Indien. Slow march, säckpipor,
flaggor, parader, uniformer, infödda prinsar, beating the retreat,
ceremonier, traditioner och gentlemannaskap — det hela bara pynt och
utstyrsel. Imperiet var aldrig imperium.
Nyårsdagen år 1877 utropades drottning Viktoria av det Förenade
Konungariket Storbritannien och Irland till Kaiser-i-Hind med stor
pompa i Calcutta, Bombay, Madras och Delhi. Den höga titeln hade
åstadkommits med 105 rösters majoritet i Underhuset och med
röstsiffrorna 137 mot 91 i Överhuset.
Det var Disraeli som drivit igenom upptåget. Infödingarna behövde
få möjlighet att imponeras av imperieståt, menades det. Då skulle inte
bli ohörsamhet och uppror. I Underhuset hånade Robert Lowe — som
då ännu inte blivit pär — tilltaget. Att lägga sig till med en titel som
det var otroligt att London kunde få behålla en längre tid tycktes
honom orimligt. Disraeli svarade med att framhålla att drottningen
själv funnit behag i den nya värdigheten.
Fast egentligen var det bara så att den brittiska regeringen i
november 1875 lyckats köpa khedivens av Egypten aktier i Suezkanalen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
