Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 ERNST LUNDQUIST
hon var full av överspända idéer, som hon dock aldrig
utförde, det var bara så spännande att sitta på sin
kammare i mörkret och blåsa sådana där skimrande
bubblor och se dem stiga svindlande högt i fantasiens
rymder. Men gudbevars för att försöka sätta sig gränsle
över en av dem och följa med upp till väders; då skulle
den genast ha brustit sönder till intet, det visste hon
nog.
Nå, en kväll kunde hon rakt inte tänka ut, vad hon
skulle döda tiden med. Pappa hade inte talat om
någon teatergång. Hon hade läst sina läxor och hade
ingen lust att gå och söka upp någon av
skolkamraterna. Hon såg efter i sin portmonnä, om hon hade
något kvar av sina månadspengar. Jo, där låg
verkligen en femtioöring och några kopparslantar. Hon tog
på sig hatt och kappa i mörkret, lyssnade ett ögonblick
vid pappas dörr och gav sig sedan ut i staden alldeles
på måfå, ännu utan en aning om, vad hon skulle finna
på för märkvärdigt.
Då hon kom ner till Carl XILs torg, höll en liten
ångbåt just på att dra in landgången. Hon fattade ett
raskt beslut, hoppade ombord och följde med så långt
det gick för hennes sextio öre. Det var en klar och
sval septemberkväll, och vattnet var redan fullt av
ringlande ljusormar från ångsluparnas lantärnor och
strändernas gaslyktor. Hon satt längst fram i fören,
själaglad över sitt storartade påhitt, och försökte inbilla sig
att hon hade bränt alla sina skepp bakom sig och att
det nu bar av med henne it i vida världen, ut på de
ändlösa haven, ut i det ovissa och äventyrliga. Men
så måste hon ju stiga i land vid en brygga —
någonstans på Vermdön var det väl —, hennes biljett räckte
inte längre. Hon k^.nde sig litet lång i ansiktet, då hon
stod där ensam på den okända bryggan och såg efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
