Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVETS IRRGÅNGAR iOi
han satt och ryckte i ett marhalmstrå, såg alldeles
frånvarande ut och hade visst glömt bort att hon
fanns.
Ett stycke ut, bakom klipprevet, som ligger där i
kvällsbelysningen likt en sönderhackad stång av gult
bröstsocker, driver en ejderkull med strömmen.
Honan reser sig, flaxar med vingarna, och i nästa sekund
är hela familjen försvunnen, slukad av det glödande
bronsgula vattnet, för att snart dyka upp längre ut, en
i sänder. Det är så tyst i luften, att man hör en
ejder-unge snattra. En klocka slår sju i fisklägret tätt bakom
dem, spröda, silverklingande ljud, som passa in i
stämningen. Yvonne vänder sig om; icke ett liv rör sig i
den långa, hopträngda raden av människoboningar,
låga tegelhus, hopprässade under oformligt höga tak.
Nu visste hon, vad hon skulle tala om, för att få slut
på tystnaden, som började bli besvärande.
— Ä’ inte de skånska bondhusen ohyggliga att
skåda? sade hon, och då han nu vände sig emot henne,
pekade hon på byn.
— Halmtaken trycka ju alldeles ner dem; jag skulle
kvävas, om jag vore tvungen att leva där... under de
där tunga halmpälsarna kunna väl inga tankar orka
resa sig och räta ut sig.
Han följde riktningen av hennes blick.
— Och kyrkan där borta, sade han, den ligger så
avsides och övergiven, som om ingen väg ledde
dit.
— Hon ser tyckmycken och högfärdig ut, sade
Yvonne, hon vet, att hon är överflödig, en lyxartikel till
söndagsbruk, knappast det en gång, men som man ändå
inte kan undvara, om man vill kallas bättre folk.
Han såg på henne och lyste upp.
L. I. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
